torsdag 11 januari 2018

Sommaren 2124 - del 3

Tomi kapitel 2



Tankarna gick på högvarv och jag var helt upptagen av alla grubblerier när jag otåligt väntade på hållplatsen – det gällde att agera snabbt och hitta en bra lösning. Den klarblå Aerobusen visade sig efter ett par minuter, väl femtio meter upp i luften, som en stor, aerodynamisk buss flög den ljudlöst utmed strandpromenaden. Först verkade den åka förbi men utan förvarning saktade den ner och landande elegant framför mig, exakt i tid. Färgen på utsidan skiftade till grågrön, den nya kameleonteffekten verkade fungera. På morgnarna var det alltid mycket folk men jag hade tur - längst bak fanns en ledig plats kvar. Resan till Svanvik försvann i ett töcken, tankarna var inte lätta att strukturera. Jag vände och vred på alternativen men kreativiteten ville inte riktigt komma igång, många idéer passerade men för att komma fram till något bra krävdes tid, kunskap och eftertanke. Problemet var för stort att hantera i en Aerobus och min eftertänksamma personlighet var inget att göra åt - tid, lugn och ro krävdes när jag skulle strukturera upp ett projekt. Med fakta och riskanalyser blev alla beslut mycket bättre än om man hade för bråttom och var impulsiv. Många tyckte säkert det var fegt men mina beslut brukade bli bra, så strategin fungerade – i alla fall för mig. De snabba klippen fick andra göra. Jag gav upp tankarna en stund och tittade ner på Vättern som låg så stilla utan det minsta krus på ytan, en stor kontrast till mitt inre kaos. Den blå himlen speglades i sjön och gjorde ytan tjusigt klarblå. Vackert. I de grunda partierna var färgen medelhavslik, en blågrön djup och klar färg. Åren vid sjön hade lärt mig att det kan bli så efter en riktigt blåsig sommardag, som om rörelsen i vattnet gjorde det klarare när vinden mojnat. Ett par maffiga segelbåtar försökte segla i kapp i viken. Att hitta ett vindstråk, var säkert inte lätt men en av dem lyckades och drog ifrån. Seglarna var stillsamt aktiva troligen för att minsta onödiga rörelse skulle förstöra den ynkans fart de lyckats få upp.
Aerobusen landande mjukt vid min hållplats i utkanten av industriområdet. Efter ett par minuters promenad dök siluetten av Abas Data upp, min skapelse. Varje gång jag såg skylten brukade jag sträcka på mig men idag var stoltheten utbytt till ilsken sorg, snart skulle det inte vara mitt längre. Jag som lagt ner så mycket tid, kraft och pengar på att bygga upp verksamheten och inte minst förra årets stora renovering. Vad hade jag för nytta av att den blev perfekt? Fan. Glasväggarna – som var jäkligt dyra – gav ett helt annat intryck än de kompakta stenväggar, med alldeles för små fönster, som vi rivit ner. Porten var låst som alltid, jag identifierade mig och dörrarna gled isär, lika ljudlöst som mina fönsterskydd hemma och en behaglig röst hälsade vänligt ”Välkommen Tomi. Jag hoppas turen hit från Hjo var angenäm.” Det var som ett hån. Annars brukade jag alltid bli på gott humör av hälsningen men inte idag. Portens dator var programmerad så att det alltid fanns en kommentar till personen som anlände. Den registrerade alltså att jag gått på Aerobusen i Hjo. En gång tyckte jag det passade ett it-företag att leverera en sådan hälsning.

Jag hann inte mer än komma in, förrän Mats dundrade fram i korridoren som King Kong med långa armar och vilda, beslutsamma steg. Han var högröd i sitt runda ansikte med pannan fylld av pärlande svett, en droppe hängde kvar vid ögonbrynen och en vid nästippen. Några få grå hårstrån - resterna av en fylligare kalufs – stod rakt upp. De skrynkliga byxorna satt uppe med hjälp av ett bälte under den stora magen. Vid den ena sidan var skjortan istoppad i byxorna, på den andra hängde och slängde skjortan utanför. Har han sovit med kläderna på?
– Har du inte hört nyheterna? Varför svarar du inte? sa han med sprucken och gäll röst. Jag har sökt dig hela morgonen.
Han stannade framför mig, stirrade vilt och verkade vara som i trans. Receptionisten Jenelle, som skymtade bakom disken, var upptagen av ett samtal och tog ingen notis om Mats, trots hysterin. Jag markerade genom att sakta vända mig mot honom, riktigt sakta.
– Det klart jag har, sa jag extremt lugnt. Hur så? Jag låtsades vara helt oförstående, lite taskigt men här behövdes en markering samtidigt som det var svårt att låta bli att inte retas.
– Då har du inte fattat vad de gjort, skrek han och riktigt studsade. Fan. Det är fan en katastrof. Har du missat det eller har du inte begripit? Hans ena ben skakade oroväckande.
Jag såg på honom och en trötthet kom över mig. Varför hetsa upp sig så? Hade han andra problem?
– Mats, det är ingen katastrof. Det är bara nya förutsättningar. Lugna ner dig. Det är ingen idé du stressar upp dig så här. Jag tog tag om hans arm i ett löjligt försök att lugna honom.
– Nya förutsättningar? Han slet till sig armen. Och vad ska du göra åt dem? Det fräste ett regn av saliv från Mats vid varje ord. Nej, du. Det är en katastrof. Jag orkar inte med om inte du fattar. Vi måste diskutera hur vi ska göra.
– Vi måste ingenting. Jag ska skaffa mer information nu och jag vill inte bli störd. Vi ska inte göra något förhastat utan tänka till först. Du kan informera personalen att vi tar ett möte efter lunch, tills dess arbetar ni på som vanligt.
Trots att jag försökte se överdrivet lugn ut för att dämpa hans oroväckande upphetsning slappnade han inte av alls men jag släppte det, var och en fick ta hand om sitt.
Lättad över att få vara ensam gick jag mot mitt kontor men den positiva känslan kom av sig. Han följde efter – tätt bakom – stannade till vid dörrposten och stirrade på mig. Jag såg honom i ögonvrån då han klumpigt fortsatte in i rummet. Som ett fyllo törnade han emot den vita soffan och tog tag golvlampan med glasskärmar för att återfå balansen. Den svindyra lampan var definitivt i riskzonen, jag störtade fram för att rädda den. Mats stapplade vidare i riktning mot gästfåtöljen framför skrivbordet. Just idag – med Mats framfart – var jag tacksam över att kontoret inte var färdigmöblerat. Jag avvaktade med fler inredningsföremål eftersom rymden i rummet gjorde att utsikten med träden utanför verkligen kom till sin rätt. Idag orkade jag i och för sig inte bry mig men annars var fönstret fantastiskt, som en altartavla med Guds natur utanför. Jag tittade på Mats och väntade, det var bara att acceptera, han ville prata mer.
– De har snott våra pengar. Är inte det en katastrof? Vad är annars en katastrof? Hans röst var hes efter allt gormande.
Jag gick bort till pentryt i ena hörnet av rummet.
– Vill du ha en kopp?
Mats reagerade inte.
Vägen tillbaka krävde sin man, att balansera en överfull kopp kaffe och samtidigt gå, var inte det lättaste. Halvvägs gav jag upp och tog en klunk så koppen blev lättare att hantera.
– En katastrof, Mats, det är när människor lider. Jag hade varken tid eller lust att tjafsa med Mats dessutom var jag ingen psykolog.
– Just det, sa han och slog ut med armarna. En jäkla massa kommer också att bli lidande. Han sjönk ner i stolen.
– Jag menar inte lida brist på pengar utan att lida i kropp och själ. Jag sjönk ner på min stol och ville vara själv.
– Fan, vad du är jobbig. Jag lider i själen av det här, envisades han och frustrationen verkade ha bitit sig fast rejält i honom.
– Har inte du examen från visdomsuniversitet?
Mats tittade på mig med stora ögon och skakade på huvudet.
– Vad har det med saken att göra? sa han men ögonen skvallrade om ett stänk av osäkerhet. Jag hoppade av halvvägs. Hur så?
– Om du inte gick den utbildningen förstår du troligen inte vad jag pratar om.
Mats var tyst en stund men hittade vägen tillbaka till rösten.
– Kom inte dragandes med det där igen, muttrade han surt och lutade sig tillbaka för att kunna stoppa in en del av den hängande skjortan. Så jävla viktigt är det inte med den där skolan men om du nu är så klok, berätta för mig vad du tycker jag inte fattar.
Rösten lät stadigare men avmätt, trots att ögonen fortfarande var oroväckande stora. Blekheten och svetten i pannan skvallrade också om att han hade det jobbigt.  
– Hur vet du att det är en katastrof? sa jag. Visst kan det bli jobbigt men är det en katastrof? Förändringar brukar förr eller senare sluta med att det blir bättre. Jag tittade på Mats och tog en klunk av kaffet. Du behöver lugna ner dig. Landsledningen vet säkert vad de gör, även om det kan tyckas som idioti. Jag vill vara ifred nu. Jag har inte tid med dig. Du får lugna ner dig och vara ett gott exempel för de andra. Fixar du att prata med personalen eller ska jag be Jenelle?
– Jag ska prata med dem. Inga problem, väste han sammanbitet, svettpärlorna tindrande i pannan. Fan, vad varmt det är, pustade han.
Han såg definitivt inte okej ut.
– Med den minen du har, föredrar jag att Jenelle pratar med dem. Du får gå och lugna ner dig, fokusera på att sköta ditt jobb som vanligt. Jag pratar med Jenelle sen, nu vill jag vara ifred.
Mats ögon var kalla när han hastigt reste sig och knuffade – av misstag – till mitt skrivbord med höften, innan han försvann ut, muttrandes för sig själv.

En framtid med helt andra förutsättningar knackade på axeln. Hur skulle det bli? Hur såg det ut? Jag drack upp kaffet och kallade på pappa men han var upptagen som vanligt så jag gick in på bankens sida. Allt som de sagt på nyheterna stämde. Jag försökte ta mig in i min aktiedepå: ”Din aktiedepå är stängd.” Som väntat fanns bara ett av mina sparkonton kvar med ett saldo på fyra miljoner. Nio miljoner borta. Planen – som jag följt slaviskt under många år – var att mina pengar skulle räcka livet ut. Trodde jag! Ångesten gjorde sig påmind igen och ströp luftrören. Det var svårt att andas. För att få fart på systemet reste jag mig, det gällde att få igång blodcirkulationen och fortsätta andas djupt, trycket inombords måste ut. Nej, det krävdes mer kaffe. En kopp ökar alltid kreativiteten. Min jurist. Han är bra att bolla med. Jo, hans tankar gick i samma banor som mina. Landsledningens drag var välorganiserade in i minsta detalj, vilket troligen innebar att deras beslut och åtgärder inte gick att göra något åt.
Jag försökte få tag på en av mina kontakter på Landsledningen, Janita Stormgren, som jag träffat på Rödesundsklubben en kväll. Bilden på Landsledningens jordklot visades och en röst meddelande att hon var upptagen av möten, vilket jag borde insett.

Resten av förmiddagen ägnade jag åt att läsa på om FN:s omstruktureringsprojekt när det gällde företag. Pengarna var ju redan borta, det gällde att inte förlora mer än nödvändigt. Inget är så viktigt som kunskap när man ska göra upp planer, att vara hyfsat uppdaterad räckte inte. Visst hade jag förstått att Landsledningen skulle dyka upp hos mig också men att allt skulle hända på en gång var jag inte beredd på. Domen mot bankerna med dess effekter och övertagande av it-företag, på samma dag.
Jag läste om Brasilien som gått igenom en stor ekonomisk förändring i samband med solstormen 2115. Åren efter stormen skapade de sig en riktigt bra grund för att bli ett välmående land. FN:s inblandning betydde mycket för processen, arbetslösheten försvann och produktionsapparaten var bland världens modernaste. Skolornas verksamhet växte, många utbildade sig och de studerande ökade varje år. Utvecklingen pågick fortfarande och nya skolor byggdes på många ställen. En imponerande utveckling. Trots att det sved ordentligt kunde jag erkänna att det troligen låg något klokt i allt som skedde men ingen vill förlora pengar, definitivt inte jag. Femton år som egen företagare med alla fördelar det inneburit med frihet, makt och möjlighet att tjäna bra med pengar gjorde att jag inte tänkte släppa företaget frivilligt. Visserligen var det som hände säkert bra för gemene man men för mig fanns inte många fördelar, i princip bara nackdelar.

Jag tänkte tillbaka på när pappa hjälpte mig att starta företaget. Utan honom skulle jag nog aldrig kommit i gång. Som ung sköt jag alltid på saker, tills det egentligen var för sent. Kanske var det slöhet eller bristande engagemang men han gav aldrig upp utan trodde på mig hela tiden. Visst kroknade jag många gånger i början, motgångar och misstag var ständiga utmaningar. Varje gång jag satt illa till, lämnade han allt, oavsett var han var och kom farande som Batman kallad till uppdrag. För att inte tala om alla pengar han sköt till för att jag skulle slippa ta lån. Som sagt, utan honom skulle inte mitt företag vara ett av de bästa i branschen. Undrar om han visste vad han betytt för mig? Jag försökte få tag på honom igen men han var fortfarande upptagen och svarade inte.

Lilla, smala Jenelle knackade försiktigt och respektfullt på dörren och trippade med nätta steg fram till mig.
– Ett brev med bud till dig, log hon och vände tillbaka.
Landsledningens emblem lyste ilsket på det bruna kuvertet.
De kallade till ett möte angående övertagande. Ilskan vällde över mig. Nollor. Bara skicka ett brev utan att ha pratat med mig först! Hur kunde de bara inbilla sig att de skulle få ta över mitt företag utan att fråga. Så välskött, med så många bra, solida kunder. Allt jag kämpat så för att uppnå – och det bara genom att skicka ett brev? Idioter.

Jag lyfte handen och dammade av mitt skarpa bollsinne som gjorde att brevet landande fint i papperskorgen. Jag tänkte inte göra affärer under sådana premisser. Amatörer.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar