torsdag 11 januari 2018

Vad händer Sommaren 2124 - del 1

Romanen publiceras nu är kapitel för kapitel - Håll till godo!

Tomis kapitel 1

Att vakna till en välbalanserad, stillsam morgonmusik ger en bra start men den första juni 2124 hjälpte inget, varken musik eller något annat, Landsledningens och Högsta domstolens ställningstagande låg fast.

Jag vaknade, intet ont anande, av ”Wake up”, en av mina favoritlåtar, vars toner fyllde rummen. Ingen annan låt väckte mig på ett så bra sätt som just den. Trots att jag var trött och nyvaken gick det inte att hålla tillbaka min skrovliga morgonbasrösts, lätt falska, gnolande. Basrösten var resultatet av gårdagens roliga träff med kompisarna. Som en variation på våra veckoträffar hade Jocke ordnat en tävling – ”Tuffaste mannen i stan”. Vi delas in i lag om tre och fick välja tre utmaningar från en lista på femtio. Jag valde att, bada i fontänen, dricka öl ur en stövel och att doppa mig i sjön trots att det bara var tretton grader. De andra i mitt lag lyckades bra – vi kom tvåa. Så roligt hade vi aldrig haft tidigare på våra herrmiddagar. Efteråt var det ingen hejd på vår machokänsla, vi klarade våra utmaningar, i och för sig mer eller mindre bra, men kul var det, med många skratt. Allt filmades och kvällen avslutades med filmvisning som genererade ännu mer skratt. Huvudet kändes väl tungt efter för många öl.
Igår bestämde vi att det skulle bli en tradition för i dagens samhälle är det inte många tillfällen där vi män hamnar i manliga utmaningar. Jag är helt övertygad om att vi behöver dem, att de verkligen gör oss gott, det är inte bara kul.
Melodin var riktigt gammal, från 2010 men den stod sig fortfarande. Jag log, livet var bra, trots att träningsvärken i armarna var tuff.
– Ljus, befallde jag motvilligt från sängen och de mörka fönsterskydden gled ljudlöst in i väggen.
Hemma hos mig ville jag må bra, allt i mitt hem skulle ha hög kvalitet. Mitt motto var att varje gång jag använde något skulle jag njuta. Fönsterskydden var definitivt av högsta kvalitet - helt klart njutbara. Ljuset och värmen av solen strömmade in genom panoramafönstren vars höjd gjorde att man kunde se både vatten och himmel. När rummet ljusnade skiftade tapeternas färg, från den indigoblå nattfärgen till dagsommartapeten, gul med stänk av vitt och orange. Värmen var en aning för hög. Jag sträckte mig mot nattduksbordet och sänkte sängklädernas temperatur, det var lika bra att vänja sig vid den kyligare luften ute i rummet.
Fördelen med att vara morgonpigg var att jag kunde unna mig att ligga kvar en stund men klockan tickade obevekligt på och till slut var det bara att ge upp. Med en suck, vek jag undan täcket, steg upp och gick fram till fönsterväggen. Inte ett moln, inte en vindpust - härligt. Högtrycket låg fast över Sverige. Jag knuffade till två av prismorna i fönstren för att få dem att kasta glittrande stänk av regnbågens färger runt omkring på väggarna och satte mig på sängkanten igen. Ljuset från prismorna flög lekfullt flög runt över väggarna som färgglada fjärilar.
Varje morgon tog jag mig tid att blunda och affirmera en stund innan grubblerierna om allt som skulle göras på jobbet satte igång. Som ägare av Abas Data blev arbetstiden lång, firman slukade för mycket tid och energi men jag kunde inte ha ett roligare jobb. På sängkanten framkallade jag känslan av en bra dag, intressanta möten, skratt och till sist lyxade jag till med en överraskning. Jag blundade, hjärnan och sinnena skapade så småningom bilderna, samtidigt som jag försökte koncentrera mig till hundra procent. Som vanligt var det inte lätt men det gick hyfsat. Ingen kunde i alla fall anklaga mig för att jag inte försökte framkalla en bra dag.
Jag steg upp, duschade och tog på mig den blå kostymen med tillhörande blå-prickig skjorta, specialgjord för varma dagar, en perfekt design som alltid svalkade oavsett temperatur. Visserligen var jag tveksam till prickarna men strunt samma. Spegeln visade att inställningsmekanismen var klar – kläderna satt bra. Lite kreativt hårrufs. Jag stannade till och gick närmare spegeln. Grå hårstrån? Nej. Inget grått. Jag andades ut – skönt – det var för tidigt att bli gråhårig. Jag var inte ens fyrtio.

Inte sällan längtade jag efter att ha en varm och glad kvinna i huset. Allt var klart för att ta emot henne, både jag och huset. Förra året ordnade pappa en helrenovering och nykänslan fanns fortfarande kvar, tack vare doften av nytt. Det är bra att ha en byggmästare i familjen. I köket, vars glasvägg vette mot sjösidan, trivdes jag bäst och jag visste att en kvinna skulle gilla det också. Ett mer välutrustat och trivsamt kök fanns inte. Trots det la jag inte mycket tid på matlagning. Singellivet gjorde att jag mest åt ute. Hur kul är det att laga mat till en? Melankolin slog till men jag sköt bort den. Inget var hugget i sten. Vem vet? Framtiden fanns där ute, vad som helst kunde hända. Nej, idag skulle jag ta mig i kragen och se till att hjälpa universum på traven. Högtalarna i köket spelade en av de andra låtarna i morgonmusiken, ”Sunshine”, en låt jag själv gjort för några år sedan, en lugn, instrumental melodi med saxofon. Den enda låt jag fått till så det låtit hyfsat. Lite stolt kände jag mig och den var perfekt att dansa en romantisk foxtrot till.
– Nyheter, sa jag för att bryta tankarna och skärmen i bordet växlade till nyhetskanalen.

När jag visslar vet alla som känner mig, att jag är på gott humör. Jag visslade förnöjsamt på några av mina ännu inte komponerade låtar och tog frukostbrickan som stod på sin plats i ytterväggens inbyggda mathiss – leverantören skötte sig perfekt. En skål med årets första jordgubbar väckte njutningslusten och i väntan på nyheterna lekte jag med tapetväljaren. Svart? Nej, för mörkt. Guld? Nej, ingen konungagrav. Valet föll på en röd- och blårandig tapet med riktigt smala ränder. Kaffet var perfekt, starkt, lagom varmt och dinkelbrödet alldeles nybakat. Livet var bra. Nyheterna var på gång men det fanns tid för en snabb koll av meddelanden och nyhetssidorna. Allt verkade lugnt, inga stora händelser i natt men denna morgon väntade jag på att domen i bankmålet skulle tillkännages. Jag var nästan säker på att de skulle bli en fällande dom men pappa trodde bankerna skulle klara sig. Jag vinklade en del av bordsskivan och lutade mig tillbaka.

En kvinna dök upp i bild. ”Idag meddelar Högsta Domstolen en fällande dom för Sveriges banker”. Jag log. Jag hade rätt, som väntat. Detta skulle bli intressant. ”Rättegången mot Sveriges banker som har pågått ända sedan i januari är nu avslutad. Domen meddelar civilt bedrägeri och överträdelse av banklagen eftersom bankerna agerat som mellanhand genom att sälja avtal om skulder som obligationer, värdepapper och inteckningar - säkerheter utan värde och utan bakomliggande tillgångar. Domen kommer att få stora effekter på hela samhället. Högsta domstolen har genom målet även fått se över sin egen verksamhet. Domstolarnas roll att tjäna folket, vara opartiska och leverera praktisk rättvisa har aktualiserats i målet.” En stolt åklagare fick ordet. ”Bankers verksamhet har alldeles för länge rättfärdigat brottsliga affärer.  Alla ”banksters” har äntligen fått släppa repet i dragkampen, de sitter där nu, på sina ändalykter och skäms, hoppas jag, för både sin olagliga verksamhet och för sina försök att få till att deras vittnen skulle slippa att avlägga ed.” Han skrattade rått. ”Sverige har äntligen fått stopp på bankerna – det största, organiserade brottssyndikatet i Sverige.”

Banker har aldrig varit mina favoriter, det kändes bra med den fällande domen. Jag sträckte på mig och fokuserade på kvinnan som fortsatte sin rapport. ”Bankerna kommer att återgå till sina ursprungliga verksamheter det vill säga förvara och överföra pengar, förmedla lån och valutaväxling. Alla befintliga lån övergår till Landsledningen för vidare hantering utan affärsmässig spekulation. Domen får också till följd att räntan sätts till noll.”
Bankerna skulle helt klart få göra sig av med folk. Hur många anställda krävde den ynkans verksamheten? Nyheterna var de intressantaste jag hört på många år. Mycket skulle ändras insåg jag. Väldigt mycket, nästan hela den finansiella världen skulle stöpas om.
”Domen berör också börsen och all handel med värdepapper har upphört idag. De värdepapper som finns registrerade har övertagits av Landsledningen med ersättning motsvarande anskaffningsvärde.” Kaffet for ner genom fel strupe och hostattacken lät inte vänta på sig. Vad i helvete!  ”I natt har också en förmögenhetsöverföring skett. De svenskar som har ett eller flera bankkonton med ett sammanlagt saldo på mer än fyra miljoner kronor har obligatoriskt bidragit med resten av sitt kapital till välgörande ändamål.”
Ångesten grävde sig upp genom kroppen. Hade de tagit både aktierna och pengarna? Bara fyra miljoner kvar? Det var inte lite pengar som försvunnit i så fall. Jag sköt tankarna åt sidan och koncentrerade mig på att lyssna på varje ord hon sa. ”Pengarna finns i Landsledningens förvar och ska användas till att stötta Tchad i Afrika. Varje industriland har fått ett speciellt utvecklingsland att stödja för att skapa en direkt respons på landets hjälpinsatser.”
Om någon sett mig skulle de sett en man stel som en staty, blek och spyfärdig med ögon fastklistrade vid en kort sekvens av bilder från Börshuset. Visst hade jag anat att bankerna skulle falla och att det kunde drabba mig men att mina pengar skulle försvinna, det hade jag definitivt inte räknat med. Jag vandrade rolöst runt i köket, samtidigt som jag tog djupa andetag. Illamåendet lättade. Insikten gjorde ont. Över nio miljoner borta. Jag stirrade på människan som inte verkade fatta vilka enorma nyheter hon levererade till sina lyssnare.
”Sverige bistår FN i arbetet med att skapa lika levnadsvillkor för alla människor i hela världen. En ledningsgrupp i Sverige kommer att ansvara för uppbyggnaden av Tchad och FN har tillsammans med Landsledningen utsett ledamöter till gruppen.” Kvinnan gick vidare till nästa nyhet.
”Som ett led i den fällande domen har Landsledningen beslutat att regler för framtida skapande av förmögenheter stramas åt. Från och med idag gäller därför att möjligheten till utdelning och finansiella förmåner till företagsledare tas bort, liksom bonus till styrelseledamöter och företagsledare.”
Nej, nu jävlar. Skulle det aldrig ta slut? Allt som jag slitit för i alla år, skulle det bara vara borta? Jag stirrade men såg ingenting. Ilskan kokade i mig och det var inte lätt att hålla sig lugn.
Kärringen fortsatte. ”Landsledningen intensifierar nu sitt arbete med slutförandet av övertagande av de privata företag som finns kvar, det gäller de sista verksamheterna som ägs av privatpersoner inom restaurang-, byggnads- och it-sektorn. Målet är att samtliga landets företag ska ägas av Landsledningen innan årets slut. Efter det kan produktionen i landet slutligen regleras helt i nivå med efterfrågan.”

Mitt liv tvärvände på några minuter, hur skulle jag hantera alla dessa helt nya förutsättningar. Det var inga små förändringar. Tankarna for omkring utan struktur. Huset? Företaget? Jobbet? Amorteringarna? Jag stönade. Var det första april? Ett hopp kom tillbaka bråkdelen av en sekund. Nej, det var första juni. Ingen drev med mig. Jag försökte fokusera och gav mig en örfil.
– Skärp dig nu, befallde jag mig obönhörligt.
Nu gällde det att vara smart. Jag lyfte upp brickan men pappas anrop stoppade mig i rörelsen.
– Har du hört nyheterna? pep han. Ögonen var stora, som mörka klot i hans bleka ansikte.
– Jag hörde precis. Har du hunnit kolla hur det ser ut?
– Det ser för jävligt ut, sa han. Allt är borta. Aktierna kan man inte se. Sidan är spärrad. Han satte händerna för ansiktet. Det är för jävligt, morrade han dovt innanför handflatorna innan han stirrade på mig igen.
– Det är helt klart för jävligt men vi är ju av med bankerna i alla fall, alltid något, sa jag och försökte låta hurtig men gav upp, vem inbillade jag mig att jag skulle kunna lura? Vi får skärpa oss och göra rätt nu.
Pappa såg riktigt otäck ut.
- Hur är det, pappa? Han rörde sig inte. Hallå! Inget hände. Pappa, röt jag.  
– Ja, svarade han apatiskt och var kontaktbar igen. Vad är det? undrade han sakta, som i trans.
– Försök samla dig. Vi reder ut det här. Jag åker till jobbet nu med en gång och hör av mig när jag är framme så kan vi prata mer? Jag försökte låta lugn igen.
Han tittade på mig med sina tomma ögon, otäckt blek.
– Är du okej? Vill du att jag kommer över? Hans askgrå kinder kändes inte bra.
– Det är okej, avslutade han och log ett stelt leende. Bilden försvann.
Pappa var en pigg sextiotreåring med två egna företag, Carlsborgs Bygg som han startade när han var trettiosex och Stenstorps Bygg som bildades sex år senare. I Stenstorp fanns arton anställda och i Karlsborg trettiosex. Bolagen var hans stolthet och han älskade när han fick chansen att prata om sin verksamhet. I sin ungdom arbetade han som lärling på byggen och med sitt klara mål i sikte kämpade han ihärdigt i många år, innan han till slut uppfyllde drömmen om ett eget byggföretag. Årens sparade kapital och hans stora erfarenhet, räckte för att snabbt komma igång. Framgången förvånande säkert många eftersom hans utseende talade emot honom, kort och spenslig med en ljus, pipig röst. Dessutom pratade han ofta alldeles för fort, med alldeles för många ord. Många tyckte det var svårt att höra vad han sa och i början hade han ibland svårt att bli tagen på allvar. Tydligen berodde hans snabba tal på ett trauma från ett tidigare liv då han var i kloster och var förbjuden att prata.  


Jag satte tillbaka den tomma frukostbrickan i mathissen och skickade ner den. Några snabba tryck på handledsdatorn för att registrera att jag skulle åka med Aerobusen hann jag med i farten. Idag var inte rätt dag att missa den. Skorna kärvade som vanligt eftersom de var utslitna. Jag glömde alltid att köpa nya. Formanpassningen ville inte slutföras, efter många irriterade försök med knapparna fungerade den till slut. Jag gick ut och reglade dörren med ordet ”Lås”. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar