Visar inlägg med etikett Avalan Förlag. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Avalan Förlag. Visa alla inlägg

lördag 17 februari 2018

Säger du jag, mig, mitt eller min i varje mening?

När jag skrev boken Sommaren 2124 skapade jag en karaktär med en speciell, levande person som råmall - en person som alltid pratade om sig själv och om vad hon tyckte och tänkte.

För att nå dit skev jag först dialogerna som vanligt sedan gick jag tillbaka och skrev om varje mening för att få in ett jag eller mig i varje.

Under tiden jag ändrade blev jag förundrad över vilken hemsk människa det blev. Jag till och med skrattade högt åt eländet.

Här är en av dialogerna, vad tycker ni? Verkar Solia trevlig? Känner du igen någon? Dig själv eller någon annan?

Jag kom in på jobbet och stannade för identifiering vid ögonskanningen. ”Välkommen till Landsledningen Vanna Johnsdotter, klockan är nio och trettiosju”. Displayen visade två, gulmarkerade, inplanerade möten idag – om man var försenad var de röda. Mitt kontor låg ganska långt bort, idag kändes det längre än vanligt men jag struntade i svävarbräda - inte läge för den idag. Jag suckade. Efter den långa promenaden mötte jag Solia, min sekreterare.

Men Gud, Vanna. Vad har hänt? utbrast hon och tittade bestört på mig. Dina ben är ju alldeles blodiga och vilken bula du har i pannan.
Jag snubblade på tröskeln när jag gick av Aerobusen och ramlade ner på perrongen. En man…
Ja, det hände nästan mig också idag. Jag skulle kliva på och jag snubblade så en man som stod innanför fick fånga upp mig, sa hon och orden smattrade snabbt. Jag blev så rädd, jag förstår inte vad de har gjort med vagnarna. Jag kunde ju slått ihjäl mig. Som tur var fanns en karl precis nära mig som hjälpte mig till en plats. Han var så snäll mot mig. Jag slog mig förstås inte lika mycket som du men jag har fortfarande ont i tån som jag slog i. Titta, krävde hon och tog av sig skon för att visade sina röda tå.
Jag tittade men orkade inte kommentera hennes egomalande nu. Besöksstolen i den långa korridoren lockade, jag sjönk ner för att vila en stund. Solias tjattrande gjorde mig både trött och irriterad. I vareviga mening använde hon jag eller mig, eller båda. Ofta orkade jag bara inte lyssna. Vem som var i överdrivet fokus i hennes liv gick inte att ta miste på. Jag tittade på mina knän och kände på pannan, fingrarna blev röda av blod. Solia stod kvar bredvid mig och kanske förstod hon för en gångs skull att det var smartast att vara tyst. Eter en stund reste jag mig för att gå till toaletten, såren behövde göras rent.
Ska jag hjälpa dig? sa Solia smått beskyddande.
Gör som du vill men jag klarar mig, det är bara skrapsår. Helst ville jag bara få lugn och ro.
Kom med mig. Hon tog mig resolut i armen. Jag ska hjälpa dig att tvätta rent såren, så får du berätta för mig vad som hände. Jag måste få höra.
Vi gick in på damtoaletten, förbandslådan på väggen hängde snett eftersom ett fäste var trasigt. Jag öppnade den försiktigt.
Nej, sätt dig, beordrade Solia, jag tar det.
Jag suckade och satte mig på pallen vid väggen. Trots allt vore det skönt att bli lite omhändertagen. Solia tog fram Calendula och gjorde rent såren på händerna med lite väl våldsam hand. Det gjorde ont, jag kved.
Du måste berätta för mig nu. Berätta allt, för mig. Jag vill veta. Hon knuffade mig på armen. Nå? Du sa något om en man. Säg, lockade hon och som alltid var hennes ögon obehagligt krävande för att få kontakt med mina, samtidigt som hon log.
När Aerobusen stannade i Hjo steg en man på.  
Vet du, jag träffade också en man igår på Rödesunds livs, han var så jäkla snygg. Undrar vem det är? tänkte jag. Jag har aldrig sett honom förut.

Okej, då pratar vi om dig. Jag suckade och Solia tittade upp på mig med sina stora, översminkade ögon. Hennes blick ändrades.
Nej, nu ska inte jag prata, fortsätt nu, berätta för mig, lockade hon återigen.
Han ramlade också, han snubblade precis som jag när han gick på. Det var riktigt komiskt faktiskt, en stor karl som ramlar pladask och blir liggande raklång på golvet. Jag log över minnesbilden.
Vad konstigt egentligen, att både du och jag ramlade? fnissade hon men viftade åt mig att fortsätta.
Sen pratade vi lite, han var trevlig. Jag har sett honom på Aerobusen förut.
Jag tycker han verkar mesig. En trevlig karl som snubblar, hur manligt är det? Tacka vet jag en man som kan starta en motorsåg samtidigt som han håller den i handen. Det tycker jag är sexigt.
Hon övergick till att ta hand om mina knän.
Jag valde att vara tyst och jag ville ha tankarna för mig själv om det som hänt men jag blev naturligtvis avbruten.
Nej, nu vill jag veta mer. Fortsätt, tjatade Solia med sitt stora leende och sina krävande ögon. Hon fäste stora plåster på mina knän.
Jag fortsatte men höll det kort. Jag ville vara ensam.
Det var inget märkvärdigt. Han sa inte så mycket, han presenterade sig, vi pratade om att läsa och sen var jag framme, ungefär så. När det var dags att gå av snubblade jag som sagt, då hoppade han också av och hjälpte mig.
Vet jag vem det är? Stötte han på dig? Solia sökte intensivt min blick och tittade på mig med höjda ögonbryn.
När jag inte reagerade, knuffade hon mig i sidan.
– Du, jag vill veta, kom igen nu. Jag tycker du har varit ensam, alldeles för länge. Jag skulle inte missa en sån chans.
Ha inte så bråttom, var sak har sin tid, förmanade jag och orken tog slut eftersom hon klev över en av mina gränser.
Hon kom för nära och var alldeles för pratsam för att jag skulle känna mig bekväm.
- Han heter Tomi tror jag och steg på Aerobusen vid Paradiset. Du får ursäkta men jag vill inte prata mer om det.
Solia suckade och plockade undan.

Usch, jag är mycket mer romantisk än du, klagade hon, men jag tror att du är intresserad av honom i alla fall men visst, jag ska inte tjata. Jag kommer att få rätt, det vet jag...


torsdag 11 januari 2018

Sommaren 2124 - del 3

Tomi kapitel 2



Tankarna gick på högvarv och jag var helt upptagen av alla grubblerier när jag otåligt väntade på hållplatsen – det gällde att agera snabbt och hitta en bra lösning. Den klarblå Aerobusen visade sig efter ett par minuter, väl femtio meter upp i luften, som en stor, aerodynamisk buss flög den ljudlöst utmed strandpromenaden. Först verkade den åka förbi men utan förvarning saktade den ner och landande elegant framför mig, exakt i tid. Färgen på utsidan skiftade till grågrön, den nya kameleonteffekten verkade fungera. På morgnarna var det alltid mycket folk men jag hade tur - längst bak fanns en ledig plats kvar. Resan till Svanvik försvann i ett töcken, tankarna var inte lätta att strukturera. Jag vände och vred på alternativen men kreativiteten ville inte riktigt komma igång, många idéer passerade men för att komma fram till något bra krävdes tid, kunskap och eftertanke. Problemet var för stort att hantera i en Aerobus och min eftertänksamma personlighet var inget att göra åt - tid, lugn och ro krävdes när jag skulle strukturera upp ett projekt. Med fakta och riskanalyser blev alla beslut mycket bättre än om man hade för bråttom och var impulsiv. Många tyckte säkert det var fegt men mina beslut brukade bli bra, så strategin fungerade – i alla fall för mig. De snabba klippen fick andra göra. Jag gav upp tankarna en stund och tittade ner på Vättern som låg så stilla utan det minsta krus på ytan, en stor kontrast till mitt inre kaos. Den blå himlen speglades i sjön och gjorde ytan tjusigt klarblå. Vackert. I de grunda partierna var färgen medelhavslik, en blågrön djup och klar färg. Åren vid sjön hade lärt mig att det kan bli så efter en riktigt blåsig sommardag, som om rörelsen i vattnet gjorde det klarare när vinden mojnat. Ett par maffiga segelbåtar försökte segla i kapp i viken. Att hitta ett vindstråk, var säkert inte lätt men en av dem lyckades och drog ifrån. Seglarna var stillsamt aktiva troligen för att minsta onödiga rörelse skulle förstöra den ynkans fart de lyckats få upp.
Aerobusen landande mjukt vid min hållplats i utkanten av industriområdet. Efter ett par minuters promenad dök siluetten av Abas Data upp, min skapelse. Varje gång jag såg skylten brukade jag sträcka på mig men idag var stoltheten utbytt till ilsken sorg, snart skulle det inte vara mitt längre. Jag som lagt ner så mycket tid, kraft och pengar på att bygga upp verksamheten och inte minst förra årets stora renovering. Vad hade jag för nytta av att den blev perfekt? Fan. Glasväggarna – som var jäkligt dyra – gav ett helt annat intryck än de kompakta stenväggar, med alldeles för små fönster, som vi rivit ner. Porten var låst som alltid, jag identifierade mig och dörrarna gled isär, lika ljudlöst som mina fönsterskydd hemma och en behaglig röst hälsade vänligt ”Välkommen Tomi. Jag hoppas turen hit från Hjo var angenäm.” Det var som ett hån. Annars brukade jag alltid bli på gott humör av hälsningen men inte idag. Portens dator var programmerad så att det alltid fanns en kommentar till personen som anlände. Den registrerade alltså att jag gått på Aerobusen i Hjo. En gång tyckte jag det passade ett it-företag att leverera en sådan hälsning.

Jag hann inte mer än komma in, förrän Mats dundrade fram i korridoren som King Kong med långa armar och vilda, beslutsamma steg. Han var högröd i sitt runda ansikte med pannan fylld av pärlande svett, en droppe hängde kvar vid ögonbrynen och en vid nästippen. Några få grå hårstrån - resterna av en fylligare kalufs – stod rakt upp. De skrynkliga byxorna satt uppe med hjälp av ett bälte under den stora magen. Vid den ena sidan var skjortan istoppad i byxorna, på den andra hängde och slängde skjortan utanför. Har han sovit med kläderna på?
– Har du inte hört nyheterna? Varför svarar du inte? sa han med sprucken och gäll röst. Jag har sökt dig hela morgonen.
Han stannade framför mig, stirrade vilt och verkade vara som i trans. Receptionisten Jenelle, som skymtade bakom disken, var upptagen av ett samtal och tog ingen notis om Mats, trots hysterin. Jag markerade genom att sakta vända mig mot honom, riktigt sakta.
– Det klart jag har, sa jag extremt lugnt. Hur så? Jag låtsades vara helt oförstående, lite taskigt men här behövdes en markering samtidigt som det var svårt att låta bli att inte retas.
– Då har du inte fattat vad de gjort, skrek han och riktigt studsade. Fan. Det är fan en katastrof. Har du missat det eller har du inte begripit? Hans ena ben skakade oroväckande.
Jag såg på honom och en trötthet kom över mig. Varför hetsa upp sig så? Hade han andra problem?
– Mats, det är ingen katastrof. Det är bara nya förutsättningar. Lugna ner dig. Det är ingen idé du stressar upp dig så här. Jag tog tag om hans arm i ett löjligt försök att lugna honom.
– Nya förutsättningar? Han slet till sig armen. Och vad ska du göra åt dem? Det fräste ett regn av saliv från Mats vid varje ord. Nej, du. Det är en katastrof. Jag orkar inte med om inte du fattar. Vi måste diskutera hur vi ska göra.
– Vi måste ingenting. Jag ska skaffa mer information nu och jag vill inte bli störd. Vi ska inte göra något förhastat utan tänka till först. Du kan informera personalen att vi tar ett möte efter lunch, tills dess arbetar ni på som vanligt.
Trots att jag försökte se överdrivet lugn ut för att dämpa hans oroväckande upphetsning slappnade han inte av alls men jag släppte det, var och en fick ta hand om sitt.
Lättad över att få vara ensam gick jag mot mitt kontor men den positiva känslan kom av sig. Han följde efter – tätt bakom – stannade till vid dörrposten och stirrade på mig. Jag såg honom i ögonvrån då han klumpigt fortsatte in i rummet. Som ett fyllo törnade han emot den vita soffan och tog tag golvlampan med glasskärmar för att återfå balansen. Den svindyra lampan var definitivt i riskzonen, jag störtade fram för att rädda den. Mats stapplade vidare i riktning mot gästfåtöljen framför skrivbordet. Just idag – med Mats framfart – var jag tacksam över att kontoret inte var färdigmöblerat. Jag avvaktade med fler inredningsföremål eftersom rymden i rummet gjorde att utsikten med träden utanför verkligen kom till sin rätt. Idag orkade jag i och för sig inte bry mig men annars var fönstret fantastiskt, som en altartavla med Guds natur utanför. Jag tittade på Mats och väntade, det var bara att acceptera, han ville prata mer.
– De har snott våra pengar. Är inte det en katastrof? Vad är annars en katastrof? Hans röst var hes efter allt gormande.
Jag gick bort till pentryt i ena hörnet av rummet.
– Vill du ha en kopp?
Mats reagerade inte.
Vägen tillbaka krävde sin man, att balansera en överfull kopp kaffe och samtidigt gå, var inte det lättaste. Halvvägs gav jag upp och tog en klunk så koppen blev lättare att hantera.
– En katastrof, Mats, det är när människor lider. Jag hade varken tid eller lust att tjafsa med Mats dessutom var jag ingen psykolog.
– Just det, sa han och slog ut med armarna. En jäkla massa kommer också att bli lidande. Han sjönk ner i stolen.
– Jag menar inte lida brist på pengar utan att lida i kropp och själ. Jag sjönk ner på min stol och ville vara själv.
– Fan, vad du är jobbig. Jag lider i själen av det här, envisades han och frustrationen verkade ha bitit sig fast rejält i honom.
– Har inte du examen från visdomsuniversitet?
Mats tittade på mig med stora ögon och skakade på huvudet.
– Vad har det med saken att göra? sa han men ögonen skvallrade om ett stänk av osäkerhet. Jag hoppade av halvvägs. Hur så?
– Om du inte gick den utbildningen förstår du troligen inte vad jag pratar om.
Mats var tyst en stund men hittade vägen tillbaka till rösten.
– Kom inte dragandes med det där igen, muttrade han surt och lutade sig tillbaka för att kunna stoppa in en del av den hängande skjortan. Så jävla viktigt är det inte med den där skolan men om du nu är så klok, berätta för mig vad du tycker jag inte fattar.
Rösten lät stadigare men avmätt, trots att ögonen fortfarande var oroväckande stora. Blekheten och svetten i pannan skvallrade också om att han hade det jobbigt.  
– Hur vet du att det är en katastrof? sa jag. Visst kan det bli jobbigt men är det en katastrof? Förändringar brukar förr eller senare sluta med att det blir bättre. Jag tittade på Mats och tog en klunk av kaffet. Du behöver lugna ner dig. Landsledningen vet säkert vad de gör, även om det kan tyckas som idioti. Jag vill vara ifred nu. Jag har inte tid med dig. Du får lugna ner dig och vara ett gott exempel för de andra. Fixar du att prata med personalen eller ska jag be Jenelle?
– Jag ska prata med dem. Inga problem, väste han sammanbitet, svettpärlorna tindrande i pannan. Fan, vad varmt det är, pustade han.
Han såg definitivt inte okej ut.
– Med den minen du har, föredrar jag att Jenelle pratar med dem. Du får gå och lugna ner dig, fokusera på att sköta ditt jobb som vanligt. Jag pratar med Jenelle sen, nu vill jag vara ifred.
Mats ögon var kalla när han hastigt reste sig och knuffade – av misstag – till mitt skrivbord med höften, innan han försvann ut, muttrandes för sig själv.

En framtid med helt andra förutsättningar knackade på axeln. Hur skulle det bli? Hur såg det ut? Jag drack upp kaffet och kallade på pappa men han var upptagen som vanligt så jag gick in på bankens sida. Allt som de sagt på nyheterna stämde. Jag försökte ta mig in i min aktiedepå: ”Din aktiedepå är stängd.” Som väntat fanns bara ett av mina sparkonton kvar med ett saldo på fyra miljoner. Nio miljoner borta. Planen – som jag följt slaviskt under många år – var att mina pengar skulle räcka livet ut. Trodde jag! Ångesten gjorde sig påmind igen och ströp luftrören. Det var svårt att andas. För att få fart på systemet reste jag mig, det gällde att få igång blodcirkulationen och fortsätta andas djupt, trycket inombords måste ut. Nej, det krävdes mer kaffe. En kopp ökar alltid kreativiteten. Min jurist. Han är bra att bolla med. Jo, hans tankar gick i samma banor som mina. Landsledningens drag var välorganiserade in i minsta detalj, vilket troligen innebar att deras beslut och åtgärder inte gick att göra något åt.
Jag försökte få tag på en av mina kontakter på Landsledningen, Janita Stormgren, som jag träffat på Rödesundsklubben en kväll. Bilden på Landsledningens jordklot visades och en röst meddelande att hon var upptagen av möten, vilket jag borde insett.

Resten av förmiddagen ägnade jag åt att läsa på om FN:s omstruktureringsprojekt när det gällde företag. Pengarna var ju redan borta, det gällde att inte förlora mer än nödvändigt. Inget är så viktigt som kunskap när man ska göra upp planer, att vara hyfsat uppdaterad räckte inte. Visst hade jag förstått att Landsledningen skulle dyka upp hos mig också men att allt skulle hända på en gång var jag inte beredd på. Domen mot bankerna med dess effekter och övertagande av it-företag, på samma dag.
Jag läste om Brasilien som gått igenom en stor ekonomisk förändring i samband med solstormen 2115. Åren efter stormen skapade de sig en riktigt bra grund för att bli ett välmående land. FN:s inblandning betydde mycket för processen, arbetslösheten försvann och produktionsapparaten var bland världens modernaste. Skolornas verksamhet växte, många utbildade sig och de studerande ökade varje år. Utvecklingen pågick fortfarande och nya skolor byggdes på många ställen. En imponerande utveckling. Trots att det sved ordentligt kunde jag erkänna att det troligen låg något klokt i allt som skedde men ingen vill förlora pengar, definitivt inte jag. Femton år som egen företagare med alla fördelar det inneburit med frihet, makt och möjlighet att tjäna bra med pengar gjorde att jag inte tänkte släppa företaget frivilligt. Visserligen var det som hände säkert bra för gemene man men för mig fanns inte många fördelar, i princip bara nackdelar.

Jag tänkte tillbaka på när pappa hjälpte mig att starta företaget. Utan honom skulle jag nog aldrig kommit i gång. Som ung sköt jag alltid på saker, tills det egentligen var för sent. Kanske var det slöhet eller bristande engagemang men han gav aldrig upp utan trodde på mig hela tiden. Visst kroknade jag många gånger i början, motgångar och misstag var ständiga utmaningar. Varje gång jag satt illa till, lämnade han allt, oavsett var han var och kom farande som Batman kallad till uppdrag. För att inte tala om alla pengar han sköt till för att jag skulle slippa ta lån. Som sagt, utan honom skulle inte mitt företag vara ett av de bästa i branschen. Undrar om han visste vad han betytt för mig? Jag försökte få tag på honom igen men han var fortfarande upptagen och svarade inte.

Lilla, smala Jenelle knackade försiktigt och respektfullt på dörren och trippade med nätta steg fram till mig.
– Ett brev med bud till dig, log hon och vände tillbaka.
Landsledningens emblem lyste ilsket på det bruna kuvertet.
De kallade till ett möte angående övertagande. Ilskan vällde över mig. Nollor. Bara skicka ett brev utan att ha pratat med mig först! Hur kunde de bara inbilla sig att de skulle få ta över mitt företag utan att fråga. Så välskött, med så många bra, solida kunder. Allt jag kämpat så för att uppnå – och det bara genom att skicka ett brev? Idioter.

Jag lyfte handen och dammade av mitt skarpa bollsinne som gjorde att brevet landande fint i papperskorgen. Jag tänkte inte göra affärer under sådana premisser. Amatörer.


Sommaren 2124 - del 2

Vannas kapitel 1



Så härligt. Äntligen hände saker som borde hänt för länge sedan. Bankernas oetiska verksamhet stoppades och vi fick bort de största ekonomiska klyftorna. Efter tre års anställning på Landsledningen var det dags för nya spännande arbetsuppgifter. Min envetna strävan efter att få arbeta med omstruktureringen av företag gav till slut utdelning – en plats för mig projektet. Glad och stolt bytte jag till nyhetskanalen igen. Intervjuerna följde på varandra, många fick komma till tals – företagsledare, representanter från Landsledningen, bankerna, FN och folk på gatan. Åsikterna var delade men de flesta upplevde nyheterna som positiva och spännande men det fanns också en del som oroade sig för vad som skulle hända. Skillnaderna mellan rika och fattiga krympte i ett slag – de rikas förmögenheter var borta. En bild visade Karlsborgs västra industriområde där många var samlade och diskussioner pågick för fullt.

Mitt kontor på Landsledningen var litet men trivsamt, knappt tio kvadratmeter. Slutvärnets tjocka väggar på Karlsborgs Fästning gjorde att rum som mitt – med bara ett fönster – blev ganska mörkt. Där fanns inte plats för mer än ett skrivbord, en besöksstol och ett litet meditationsbord men jag trivdes trots allt ganska bra. Morgonen var varm så jag öppnade fönstret, stannade till vid spegeln och tog av min korta, vita dräktjacka som inte behövdes i värmen. Jag rättade till kjolen som alltid korvade sig över låren. Korallfärgat läppstift fick det bli idag för att matcha sidenlinnet och hårbandet i hästsvansen. Nöjd och med mycket positiv energi, var jag klar för att ta tag i dagens arbete.
I så många år hade jag väntat på denna dag. Bankerna borta, förmögenheterna utjämnade och alla fick en ny start. Jag var helt övertygad om att det enda möjliga sättet att ordna en bra framtid var, att makten gick till dem som hade rätt, inte tvärtom - att de som hade makt, ansåg sig ha rätt. Problemet var att detta borde gjorts för länge sen. Varför tog allt så lång tid? Så mycket lidande i alla år till ingen nytta. FN:s plan borde genomförts redan för hundra år sedan, så människorna redan då skulle fått möjlighet att skapa sig liv som de ville ha och som innebar att de fick möjlighet att påverka sin situation. Fram tills nu var de flesta ”slavar” under dem som hade makt tack vare sina pengar eller sin ställning men från och med idag var det slut på slaveriet. Äntligen. Första juni 2124 – en stor dag.   

Jag läste i kalendern, mötet började inte förrän tio, det fanns tid att uppdatera sig om läget och jag passade på njuta en gång till av det som fanns att läsa på vår sajt.
”En av anledningarna till FN:s övertagande av företag är att förhindra överproduktion och att kapital överförs till ägare, styrelser och företagsledare i företag utan att vara en ersättning för rent produktivt arbete. Alla ska bidra handgripligt direkt i produktionen. Den andra anledningen till FN:s övertagande är att få till stånd en produktion som inte är till för att skapa vinster åt ett fåtal personer utan för att världens företag ska tillverka och leverera så mycket som invånarna behöver. På så sätt stoppas all överproduktion som utarmar jordens resurser. Efterfrågan ska styra produktionen, inte vinstkrav från ägare eller styrelser. FN arbetar också med målet att möjliggöra kortare arbetstider och ge förutsättningar för anställda i företag att få en mer jämn fördelning av sin tid mellan arbete, fritid, utbildning och utveckling.”
På vägen till mötet stannade jag till vid en ny tavla som satts upp utanför plenisalen, den visade på ett överskådligt sätt hur Sverige leddes numera.
Över de informativa bilderna fanns en inledande text: ”Varje ledamot i landets ledningar ska uppfylla FN:s krav på Visdomsdiplom och ska ha god kunskap och erfarenhet inom ett av följande områden – kultur, holistik, ekonomi och företagsledning, gaiafilosofi, naturmedicin, sjukvård, pedagogik, lantbruksvetenskap, ingenjörsvetenskap, naturvetenskap, kostvetenskap, datorvetenskap, humaniora, historia, teknik, religionsvetenskap eller miljövetenskap.
Landsledningen består av arton fasta ledamöter och tre som kan kallas in vid behov.
Samhälls- och Landskapsledningarna har nio ledamöter och därutöver en ledamot från Landsledningen.
Ordförande för varje grupp är alltid FN:s representant, en kvinna.
I varje ledningsgrupp ingår dessutom en representant för folket, en för FN och en för polisen.
Varje grupp skall ha detta minsta möjliga antal deltagare för att alla resurser ska användas effektivt. Jämn könsfördelning gäller i alla grupper – lika antal kvinnor som män – vid ojämnt antal innehas den extra platsen av en kvinna.”

Fem minuter innan mötet var de flesta på plats i ”Grönköping” - ett stort, ljust sammanträdesrum. Några satt redan runt det stora furubordet, med anteckningsskärmarna framför sig. Min chef, Janita, lika tjusigt klädd som vanligt, i en ljusgrå, välsittande dräkt, var djup inbegripen i ett lågmält samtal med en äldre, vithårig man som jag inte sett förut. Efter ytterligare ett par minuter var vi fulltaliga. Janita ställde sig vid den digitala white boarden.


Vad händer Sommaren 2124 - del 1

Romanen publiceras nu är kapitel för kapitel - Håll till godo!

Tomis kapitel 1

Att vakna till en välbalanserad, stillsam morgonmusik ger en bra start men den första juni 2124 hjälpte inget, varken musik eller något annat, Landsledningens och Högsta domstolens ställningstagande låg fast.

Jag vaknade, intet ont anande, av ”Wake up”, en av mina favoritlåtar, vars toner fyllde rummen. Ingen annan låt väckte mig på ett så bra sätt som just den. Trots att jag var trött och nyvaken gick det inte att hålla tillbaka min skrovliga morgonbasrösts, lätt falska, gnolande. Basrösten var resultatet av gårdagens roliga träff med kompisarna. Som en variation på våra veckoträffar hade Jocke ordnat en tävling – ”Tuffaste mannen i stan”. Vi delas in i lag om tre och fick välja tre utmaningar från en lista på femtio. Jag valde att, bada i fontänen, dricka öl ur en stövel och att doppa mig i sjön trots att det bara var tretton grader. De andra i mitt lag lyckades bra – vi kom tvåa. Så roligt hade vi aldrig haft tidigare på våra herrmiddagar. Efteråt var det ingen hejd på vår machokänsla, vi klarade våra utmaningar, i och för sig mer eller mindre bra, men kul var det, med många skratt. Allt filmades och kvällen avslutades med filmvisning som genererade ännu mer skratt. Huvudet kändes väl tungt efter för många öl.
Igår bestämde vi att det skulle bli en tradition för i dagens samhälle är det inte många tillfällen där vi män hamnar i manliga utmaningar. Jag är helt övertygad om att vi behöver dem, att de verkligen gör oss gott, det är inte bara kul.
Melodin var riktigt gammal, från 2010 men den stod sig fortfarande. Jag log, livet var bra, trots att träningsvärken i armarna var tuff.
– Ljus, befallde jag motvilligt från sängen och de mörka fönsterskydden gled ljudlöst in i väggen.
Hemma hos mig ville jag må bra, allt i mitt hem skulle ha hög kvalitet. Mitt motto var att varje gång jag använde något skulle jag njuta. Fönsterskydden var definitivt av högsta kvalitet - helt klart njutbara. Ljuset och värmen av solen strömmade in genom panoramafönstren vars höjd gjorde att man kunde se både vatten och himmel. När rummet ljusnade skiftade tapeternas färg, från den indigoblå nattfärgen till dagsommartapeten, gul med stänk av vitt och orange. Värmen var en aning för hög. Jag sträckte mig mot nattduksbordet och sänkte sängklädernas temperatur, det var lika bra att vänja sig vid den kyligare luften ute i rummet.
Fördelen med att vara morgonpigg var att jag kunde unna mig att ligga kvar en stund men klockan tickade obevekligt på och till slut var det bara att ge upp. Med en suck, vek jag undan täcket, steg upp och gick fram till fönsterväggen. Inte ett moln, inte en vindpust - härligt. Högtrycket låg fast över Sverige. Jag knuffade till två av prismorna i fönstren för att få dem att kasta glittrande stänk av regnbågens färger runt omkring på väggarna och satte mig på sängkanten igen. Ljuset från prismorna flög lekfullt flög runt över väggarna som färgglada fjärilar.
Varje morgon tog jag mig tid att blunda och affirmera en stund innan grubblerierna om allt som skulle göras på jobbet satte igång. Som ägare av Abas Data blev arbetstiden lång, firman slukade för mycket tid och energi men jag kunde inte ha ett roligare jobb. På sängkanten framkallade jag känslan av en bra dag, intressanta möten, skratt och till sist lyxade jag till med en överraskning. Jag blundade, hjärnan och sinnena skapade så småningom bilderna, samtidigt som jag försökte koncentrera mig till hundra procent. Som vanligt var det inte lätt men det gick hyfsat. Ingen kunde i alla fall anklaga mig för att jag inte försökte framkalla en bra dag.
Jag steg upp, duschade och tog på mig den blå kostymen med tillhörande blå-prickig skjorta, specialgjord för varma dagar, en perfekt design som alltid svalkade oavsett temperatur. Visserligen var jag tveksam till prickarna men strunt samma. Spegeln visade att inställningsmekanismen var klar – kläderna satt bra. Lite kreativt hårrufs. Jag stannade till och gick närmare spegeln. Grå hårstrån? Nej. Inget grått. Jag andades ut – skönt – det var för tidigt att bli gråhårig. Jag var inte ens fyrtio.

Inte sällan längtade jag efter att ha en varm och glad kvinna i huset. Allt var klart för att ta emot henne, både jag och huset. Förra året ordnade pappa en helrenovering och nykänslan fanns fortfarande kvar, tack vare doften av nytt. Det är bra att ha en byggmästare i familjen. I köket, vars glasvägg vette mot sjösidan, trivdes jag bäst och jag visste att en kvinna skulle gilla det också. Ett mer välutrustat och trivsamt kök fanns inte. Trots det la jag inte mycket tid på matlagning. Singellivet gjorde att jag mest åt ute. Hur kul är det att laga mat till en? Melankolin slog till men jag sköt bort den. Inget var hugget i sten. Vem vet? Framtiden fanns där ute, vad som helst kunde hända. Nej, idag skulle jag ta mig i kragen och se till att hjälpa universum på traven. Högtalarna i köket spelade en av de andra låtarna i morgonmusiken, ”Sunshine”, en låt jag själv gjort för några år sedan, en lugn, instrumental melodi med saxofon. Den enda låt jag fått till så det låtit hyfsat. Lite stolt kände jag mig och den var perfekt att dansa en romantisk foxtrot till.
– Nyheter, sa jag för att bryta tankarna och skärmen i bordet växlade till nyhetskanalen.

När jag visslar vet alla som känner mig, att jag är på gott humör. Jag visslade förnöjsamt på några av mina ännu inte komponerade låtar och tog frukostbrickan som stod på sin plats i ytterväggens inbyggda mathiss – leverantören skötte sig perfekt. En skål med årets första jordgubbar väckte njutningslusten och i väntan på nyheterna lekte jag med tapetväljaren. Svart? Nej, för mörkt. Guld? Nej, ingen konungagrav. Valet föll på en röd- och blårandig tapet med riktigt smala ränder. Kaffet var perfekt, starkt, lagom varmt och dinkelbrödet alldeles nybakat. Livet var bra. Nyheterna var på gång men det fanns tid för en snabb koll av meddelanden och nyhetssidorna. Allt verkade lugnt, inga stora händelser i natt men denna morgon väntade jag på att domen i bankmålet skulle tillkännages. Jag var nästan säker på att de skulle bli en fällande dom men pappa trodde bankerna skulle klara sig. Jag vinklade en del av bordsskivan och lutade mig tillbaka.

En kvinna dök upp i bild. ”Idag meddelar Högsta Domstolen en fällande dom för Sveriges banker”. Jag log. Jag hade rätt, som väntat. Detta skulle bli intressant. ”Rättegången mot Sveriges banker som har pågått ända sedan i januari är nu avslutad. Domen meddelar civilt bedrägeri och överträdelse av banklagen eftersom bankerna agerat som mellanhand genom att sälja avtal om skulder som obligationer, värdepapper och inteckningar - säkerheter utan värde och utan bakomliggande tillgångar. Domen kommer att få stora effekter på hela samhället. Högsta domstolen har genom målet även fått se över sin egen verksamhet. Domstolarnas roll att tjäna folket, vara opartiska och leverera praktisk rättvisa har aktualiserats i målet.” En stolt åklagare fick ordet. ”Bankers verksamhet har alldeles för länge rättfärdigat brottsliga affärer.  Alla ”banksters” har äntligen fått släppa repet i dragkampen, de sitter där nu, på sina ändalykter och skäms, hoppas jag, för både sin olagliga verksamhet och för sina försök att få till att deras vittnen skulle slippa att avlägga ed.” Han skrattade rått. ”Sverige har äntligen fått stopp på bankerna – det största, organiserade brottssyndikatet i Sverige.”

Banker har aldrig varit mina favoriter, det kändes bra med den fällande domen. Jag sträckte på mig och fokuserade på kvinnan som fortsatte sin rapport. ”Bankerna kommer att återgå till sina ursprungliga verksamheter det vill säga förvara och överföra pengar, förmedla lån och valutaväxling. Alla befintliga lån övergår till Landsledningen för vidare hantering utan affärsmässig spekulation. Domen får också till följd att räntan sätts till noll.”
Bankerna skulle helt klart få göra sig av med folk. Hur många anställda krävde den ynkans verksamheten? Nyheterna var de intressantaste jag hört på många år. Mycket skulle ändras insåg jag. Väldigt mycket, nästan hela den finansiella världen skulle stöpas om.
”Domen berör också börsen och all handel med värdepapper har upphört idag. De värdepapper som finns registrerade har övertagits av Landsledningen med ersättning motsvarande anskaffningsvärde.” Kaffet for ner genom fel strupe och hostattacken lät inte vänta på sig. Vad i helvete!  ”I natt har också en förmögenhetsöverföring skett. De svenskar som har ett eller flera bankkonton med ett sammanlagt saldo på mer än fyra miljoner kronor har obligatoriskt bidragit med resten av sitt kapital till välgörande ändamål.”
Ångesten grävde sig upp genom kroppen. Hade de tagit både aktierna och pengarna? Bara fyra miljoner kvar? Det var inte lite pengar som försvunnit i så fall. Jag sköt tankarna åt sidan och koncentrerade mig på att lyssna på varje ord hon sa. ”Pengarna finns i Landsledningens förvar och ska användas till att stötta Tchad i Afrika. Varje industriland har fått ett speciellt utvecklingsland att stödja för att skapa en direkt respons på landets hjälpinsatser.”
Om någon sett mig skulle de sett en man stel som en staty, blek och spyfärdig med ögon fastklistrade vid en kort sekvens av bilder från Börshuset. Visst hade jag anat att bankerna skulle falla och att det kunde drabba mig men att mina pengar skulle försvinna, det hade jag definitivt inte räknat med. Jag vandrade rolöst runt i köket, samtidigt som jag tog djupa andetag. Illamåendet lättade. Insikten gjorde ont. Över nio miljoner borta. Jag stirrade på människan som inte verkade fatta vilka enorma nyheter hon levererade till sina lyssnare.
”Sverige bistår FN i arbetet med att skapa lika levnadsvillkor för alla människor i hela världen. En ledningsgrupp i Sverige kommer att ansvara för uppbyggnaden av Tchad och FN har tillsammans med Landsledningen utsett ledamöter till gruppen.” Kvinnan gick vidare till nästa nyhet.
”Som ett led i den fällande domen har Landsledningen beslutat att regler för framtida skapande av förmögenheter stramas åt. Från och med idag gäller därför att möjligheten till utdelning och finansiella förmåner till företagsledare tas bort, liksom bonus till styrelseledamöter och företagsledare.”
Nej, nu jävlar. Skulle det aldrig ta slut? Allt som jag slitit för i alla år, skulle det bara vara borta? Jag stirrade men såg ingenting. Ilskan kokade i mig och det var inte lätt att hålla sig lugn.
Kärringen fortsatte. ”Landsledningen intensifierar nu sitt arbete med slutförandet av övertagande av de privata företag som finns kvar, det gäller de sista verksamheterna som ägs av privatpersoner inom restaurang-, byggnads- och it-sektorn. Målet är att samtliga landets företag ska ägas av Landsledningen innan årets slut. Efter det kan produktionen i landet slutligen regleras helt i nivå med efterfrågan.”

Mitt liv tvärvände på några minuter, hur skulle jag hantera alla dessa helt nya förutsättningar. Det var inga små förändringar. Tankarna for omkring utan struktur. Huset? Företaget? Jobbet? Amorteringarna? Jag stönade. Var det första april? Ett hopp kom tillbaka bråkdelen av en sekund. Nej, det var första juni. Ingen drev med mig. Jag försökte fokusera och gav mig en örfil.
– Skärp dig nu, befallde jag mig obönhörligt.
Nu gällde det att vara smart. Jag lyfte upp brickan men pappas anrop stoppade mig i rörelsen.
– Har du hört nyheterna? pep han. Ögonen var stora, som mörka klot i hans bleka ansikte.
– Jag hörde precis. Har du hunnit kolla hur det ser ut?
– Det ser för jävligt ut, sa han. Allt är borta. Aktierna kan man inte se. Sidan är spärrad. Han satte händerna för ansiktet. Det är för jävligt, morrade han dovt innanför handflatorna innan han stirrade på mig igen.
– Det är helt klart för jävligt men vi är ju av med bankerna i alla fall, alltid något, sa jag och försökte låta hurtig men gav upp, vem inbillade jag mig att jag skulle kunna lura? Vi får skärpa oss och göra rätt nu.
Pappa såg riktigt otäck ut.
- Hur är det, pappa? Han rörde sig inte. Hallå! Inget hände. Pappa, röt jag.  
– Ja, svarade han apatiskt och var kontaktbar igen. Vad är det? undrade han sakta, som i trans.
– Försök samla dig. Vi reder ut det här. Jag åker till jobbet nu med en gång och hör av mig när jag är framme så kan vi prata mer? Jag försökte låta lugn igen.
Han tittade på mig med sina tomma ögon, otäckt blek.
– Är du okej? Vill du att jag kommer över? Hans askgrå kinder kändes inte bra.
– Det är okej, avslutade han och log ett stelt leende. Bilden försvann.
Pappa var en pigg sextiotreåring med två egna företag, Carlsborgs Bygg som han startade när han var trettiosex och Stenstorps Bygg som bildades sex år senare. I Stenstorp fanns arton anställda och i Karlsborg trettiosex. Bolagen var hans stolthet och han älskade när han fick chansen att prata om sin verksamhet. I sin ungdom arbetade han som lärling på byggen och med sitt klara mål i sikte kämpade han ihärdigt i många år, innan han till slut uppfyllde drömmen om ett eget byggföretag. Årens sparade kapital och hans stora erfarenhet, räckte för att snabbt komma igång. Framgången förvånande säkert många eftersom hans utseende talade emot honom, kort och spenslig med en ljus, pipig röst. Dessutom pratade han ofta alldeles för fort, med alldeles för många ord. Många tyckte det var svårt att höra vad han sa och i början hade han ibland svårt att bli tagen på allvar. Tydligen berodde hans snabba tal på ett trauma från ett tidigare liv då han var i kloster och var förbjuden att prata.  


Jag satte tillbaka den tomma frukostbrickan i mathissen och skickade ner den. Några snabba tryck på handledsdatorn för att registrera att jag skulle åka med Aerobusen hann jag med i farten. Idag var inte rätt dag att missa den. Skorna kärvade som vanligt eftersom de var utslitna. Jag glömde alltid att köpa nya. Formanpassningen ville inte slutföras, efter många irriterade försök med knapparna fungerade den till slut. Jag gick ut och reglade dörren med ordet ”Lås”.