Visar inlägg med etikett Fru Andersson. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Fru Andersson. Visa alla inlägg

torsdag 11 januari 2018

Sommaren 2124 - del 3

Tomi kapitel 2



Tankarna gick på högvarv och jag var helt upptagen av alla grubblerier när jag otåligt väntade på hållplatsen – det gällde att agera snabbt och hitta en bra lösning. Den klarblå Aerobusen visade sig efter ett par minuter, väl femtio meter upp i luften, som en stor, aerodynamisk buss flög den ljudlöst utmed strandpromenaden. Först verkade den åka förbi men utan förvarning saktade den ner och landande elegant framför mig, exakt i tid. Färgen på utsidan skiftade till grågrön, den nya kameleonteffekten verkade fungera. På morgnarna var det alltid mycket folk men jag hade tur - längst bak fanns en ledig plats kvar. Resan till Svanvik försvann i ett töcken, tankarna var inte lätta att strukturera. Jag vände och vred på alternativen men kreativiteten ville inte riktigt komma igång, många idéer passerade men för att komma fram till något bra krävdes tid, kunskap och eftertanke. Problemet var för stort att hantera i en Aerobus och min eftertänksamma personlighet var inget att göra åt - tid, lugn och ro krävdes när jag skulle strukturera upp ett projekt. Med fakta och riskanalyser blev alla beslut mycket bättre än om man hade för bråttom och var impulsiv. Många tyckte säkert det var fegt men mina beslut brukade bli bra, så strategin fungerade – i alla fall för mig. De snabba klippen fick andra göra. Jag gav upp tankarna en stund och tittade ner på Vättern som låg så stilla utan det minsta krus på ytan, en stor kontrast till mitt inre kaos. Den blå himlen speglades i sjön och gjorde ytan tjusigt klarblå. Vackert. I de grunda partierna var färgen medelhavslik, en blågrön djup och klar färg. Åren vid sjön hade lärt mig att det kan bli så efter en riktigt blåsig sommardag, som om rörelsen i vattnet gjorde det klarare när vinden mojnat. Ett par maffiga segelbåtar försökte segla i kapp i viken. Att hitta ett vindstråk, var säkert inte lätt men en av dem lyckades och drog ifrån. Seglarna var stillsamt aktiva troligen för att minsta onödiga rörelse skulle förstöra den ynkans fart de lyckats få upp.
Aerobusen landande mjukt vid min hållplats i utkanten av industriområdet. Efter ett par minuters promenad dök siluetten av Abas Data upp, min skapelse. Varje gång jag såg skylten brukade jag sträcka på mig men idag var stoltheten utbytt till ilsken sorg, snart skulle det inte vara mitt längre. Jag som lagt ner så mycket tid, kraft och pengar på att bygga upp verksamheten och inte minst förra årets stora renovering. Vad hade jag för nytta av att den blev perfekt? Fan. Glasväggarna – som var jäkligt dyra – gav ett helt annat intryck än de kompakta stenväggar, med alldeles för små fönster, som vi rivit ner. Porten var låst som alltid, jag identifierade mig och dörrarna gled isär, lika ljudlöst som mina fönsterskydd hemma och en behaglig röst hälsade vänligt ”Välkommen Tomi. Jag hoppas turen hit från Hjo var angenäm.” Det var som ett hån. Annars brukade jag alltid bli på gott humör av hälsningen men inte idag. Portens dator var programmerad så att det alltid fanns en kommentar till personen som anlände. Den registrerade alltså att jag gått på Aerobusen i Hjo. En gång tyckte jag det passade ett it-företag att leverera en sådan hälsning.

Jag hann inte mer än komma in, förrän Mats dundrade fram i korridoren som King Kong med långa armar och vilda, beslutsamma steg. Han var högröd i sitt runda ansikte med pannan fylld av pärlande svett, en droppe hängde kvar vid ögonbrynen och en vid nästippen. Några få grå hårstrån - resterna av en fylligare kalufs – stod rakt upp. De skrynkliga byxorna satt uppe med hjälp av ett bälte under den stora magen. Vid den ena sidan var skjortan istoppad i byxorna, på den andra hängde och slängde skjortan utanför. Har han sovit med kläderna på?
– Har du inte hört nyheterna? Varför svarar du inte? sa han med sprucken och gäll röst. Jag har sökt dig hela morgonen.
Han stannade framför mig, stirrade vilt och verkade vara som i trans. Receptionisten Jenelle, som skymtade bakom disken, var upptagen av ett samtal och tog ingen notis om Mats, trots hysterin. Jag markerade genom att sakta vända mig mot honom, riktigt sakta.
– Det klart jag har, sa jag extremt lugnt. Hur så? Jag låtsades vara helt oförstående, lite taskigt men här behövdes en markering samtidigt som det var svårt att låta bli att inte retas.
– Då har du inte fattat vad de gjort, skrek han och riktigt studsade. Fan. Det är fan en katastrof. Har du missat det eller har du inte begripit? Hans ena ben skakade oroväckande.
Jag såg på honom och en trötthet kom över mig. Varför hetsa upp sig så? Hade han andra problem?
– Mats, det är ingen katastrof. Det är bara nya förutsättningar. Lugna ner dig. Det är ingen idé du stressar upp dig så här. Jag tog tag om hans arm i ett löjligt försök att lugna honom.
– Nya förutsättningar? Han slet till sig armen. Och vad ska du göra åt dem? Det fräste ett regn av saliv från Mats vid varje ord. Nej, du. Det är en katastrof. Jag orkar inte med om inte du fattar. Vi måste diskutera hur vi ska göra.
– Vi måste ingenting. Jag ska skaffa mer information nu och jag vill inte bli störd. Vi ska inte göra något förhastat utan tänka till först. Du kan informera personalen att vi tar ett möte efter lunch, tills dess arbetar ni på som vanligt.
Trots att jag försökte se överdrivet lugn ut för att dämpa hans oroväckande upphetsning slappnade han inte av alls men jag släppte det, var och en fick ta hand om sitt.
Lättad över att få vara ensam gick jag mot mitt kontor men den positiva känslan kom av sig. Han följde efter – tätt bakom – stannade till vid dörrposten och stirrade på mig. Jag såg honom i ögonvrån då han klumpigt fortsatte in i rummet. Som ett fyllo törnade han emot den vita soffan och tog tag golvlampan med glasskärmar för att återfå balansen. Den svindyra lampan var definitivt i riskzonen, jag störtade fram för att rädda den. Mats stapplade vidare i riktning mot gästfåtöljen framför skrivbordet. Just idag – med Mats framfart – var jag tacksam över att kontoret inte var färdigmöblerat. Jag avvaktade med fler inredningsföremål eftersom rymden i rummet gjorde att utsikten med träden utanför verkligen kom till sin rätt. Idag orkade jag i och för sig inte bry mig men annars var fönstret fantastiskt, som en altartavla med Guds natur utanför. Jag tittade på Mats och väntade, det var bara att acceptera, han ville prata mer.
– De har snott våra pengar. Är inte det en katastrof? Vad är annars en katastrof? Hans röst var hes efter allt gormande.
Jag gick bort till pentryt i ena hörnet av rummet.
– Vill du ha en kopp?
Mats reagerade inte.
Vägen tillbaka krävde sin man, att balansera en överfull kopp kaffe och samtidigt gå, var inte det lättaste. Halvvägs gav jag upp och tog en klunk så koppen blev lättare att hantera.
– En katastrof, Mats, det är när människor lider. Jag hade varken tid eller lust att tjafsa med Mats dessutom var jag ingen psykolog.
– Just det, sa han och slog ut med armarna. En jäkla massa kommer också att bli lidande. Han sjönk ner i stolen.
– Jag menar inte lida brist på pengar utan att lida i kropp och själ. Jag sjönk ner på min stol och ville vara själv.
– Fan, vad du är jobbig. Jag lider i själen av det här, envisades han och frustrationen verkade ha bitit sig fast rejält i honom.
– Har inte du examen från visdomsuniversitet?
Mats tittade på mig med stora ögon och skakade på huvudet.
– Vad har det med saken att göra? sa han men ögonen skvallrade om ett stänk av osäkerhet. Jag hoppade av halvvägs. Hur så?
– Om du inte gick den utbildningen förstår du troligen inte vad jag pratar om.
Mats var tyst en stund men hittade vägen tillbaka till rösten.
– Kom inte dragandes med det där igen, muttrade han surt och lutade sig tillbaka för att kunna stoppa in en del av den hängande skjortan. Så jävla viktigt är det inte med den där skolan men om du nu är så klok, berätta för mig vad du tycker jag inte fattar.
Rösten lät stadigare men avmätt, trots att ögonen fortfarande var oroväckande stora. Blekheten och svetten i pannan skvallrade också om att han hade det jobbigt.  
– Hur vet du att det är en katastrof? sa jag. Visst kan det bli jobbigt men är det en katastrof? Förändringar brukar förr eller senare sluta med att det blir bättre. Jag tittade på Mats och tog en klunk av kaffet. Du behöver lugna ner dig. Landsledningen vet säkert vad de gör, även om det kan tyckas som idioti. Jag vill vara ifred nu. Jag har inte tid med dig. Du får lugna ner dig och vara ett gott exempel för de andra. Fixar du att prata med personalen eller ska jag be Jenelle?
– Jag ska prata med dem. Inga problem, väste han sammanbitet, svettpärlorna tindrande i pannan. Fan, vad varmt det är, pustade han.
Han såg definitivt inte okej ut.
– Med den minen du har, föredrar jag att Jenelle pratar med dem. Du får gå och lugna ner dig, fokusera på att sköta ditt jobb som vanligt. Jag pratar med Jenelle sen, nu vill jag vara ifred.
Mats ögon var kalla när han hastigt reste sig och knuffade – av misstag – till mitt skrivbord med höften, innan han försvann ut, muttrandes för sig själv.

En framtid med helt andra förutsättningar knackade på axeln. Hur skulle det bli? Hur såg det ut? Jag drack upp kaffet och kallade på pappa men han var upptagen som vanligt så jag gick in på bankens sida. Allt som de sagt på nyheterna stämde. Jag försökte ta mig in i min aktiedepå: ”Din aktiedepå är stängd.” Som väntat fanns bara ett av mina sparkonton kvar med ett saldo på fyra miljoner. Nio miljoner borta. Planen – som jag följt slaviskt under många år – var att mina pengar skulle räcka livet ut. Trodde jag! Ångesten gjorde sig påmind igen och ströp luftrören. Det var svårt att andas. För att få fart på systemet reste jag mig, det gällde att få igång blodcirkulationen och fortsätta andas djupt, trycket inombords måste ut. Nej, det krävdes mer kaffe. En kopp ökar alltid kreativiteten. Min jurist. Han är bra att bolla med. Jo, hans tankar gick i samma banor som mina. Landsledningens drag var välorganiserade in i minsta detalj, vilket troligen innebar att deras beslut och åtgärder inte gick att göra något åt.
Jag försökte få tag på en av mina kontakter på Landsledningen, Janita Stormgren, som jag träffat på Rödesundsklubben en kväll. Bilden på Landsledningens jordklot visades och en röst meddelande att hon var upptagen av möten, vilket jag borde insett.

Resten av förmiddagen ägnade jag åt att läsa på om FN:s omstruktureringsprojekt när det gällde företag. Pengarna var ju redan borta, det gällde att inte förlora mer än nödvändigt. Inget är så viktigt som kunskap när man ska göra upp planer, att vara hyfsat uppdaterad räckte inte. Visst hade jag förstått att Landsledningen skulle dyka upp hos mig också men att allt skulle hända på en gång var jag inte beredd på. Domen mot bankerna med dess effekter och övertagande av it-företag, på samma dag.
Jag läste om Brasilien som gått igenom en stor ekonomisk förändring i samband med solstormen 2115. Åren efter stormen skapade de sig en riktigt bra grund för att bli ett välmående land. FN:s inblandning betydde mycket för processen, arbetslösheten försvann och produktionsapparaten var bland världens modernaste. Skolornas verksamhet växte, många utbildade sig och de studerande ökade varje år. Utvecklingen pågick fortfarande och nya skolor byggdes på många ställen. En imponerande utveckling. Trots att det sved ordentligt kunde jag erkänna att det troligen låg något klokt i allt som skedde men ingen vill förlora pengar, definitivt inte jag. Femton år som egen företagare med alla fördelar det inneburit med frihet, makt och möjlighet att tjäna bra med pengar gjorde att jag inte tänkte släppa företaget frivilligt. Visserligen var det som hände säkert bra för gemene man men för mig fanns inte många fördelar, i princip bara nackdelar.

Jag tänkte tillbaka på när pappa hjälpte mig att starta företaget. Utan honom skulle jag nog aldrig kommit i gång. Som ung sköt jag alltid på saker, tills det egentligen var för sent. Kanske var det slöhet eller bristande engagemang men han gav aldrig upp utan trodde på mig hela tiden. Visst kroknade jag många gånger i början, motgångar och misstag var ständiga utmaningar. Varje gång jag satt illa till, lämnade han allt, oavsett var han var och kom farande som Batman kallad till uppdrag. För att inte tala om alla pengar han sköt till för att jag skulle slippa ta lån. Som sagt, utan honom skulle inte mitt företag vara ett av de bästa i branschen. Undrar om han visste vad han betytt för mig? Jag försökte få tag på honom igen men han var fortfarande upptagen och svarade inte.

Lilla, smala Jenelle knackade försiktigt och respektfullt på dörren och trippade med nätta steg fram till mig.
– Ett brev med bud till dig, log hon och vände tillbaka.
Landsledningens emblem lyste ilsket på det bruna kuvertet.
De kallade till ett möte angående övertagande. Ilskan vällde över mig. Nollor. Bara skicka ett brev utan att ha pratat med mig först! Hur kunde de bara inbilla sig att de skulle få ta över mitt företag utan att fråga. Så välskött, med så många bra, solida kunder. Allt jag kämpat så för att uppnå – och det bara genom att skicka ett brev? Idioter.

Jag lyfte handen och dammade av mitt skarpa bollsinne som gjorde att brevet landande fint i papperskorgen. Jag tänkte inte göra affärer under sådana premisser. Amatörer.


Sommaren 2124 - del 2

Vannas kapitel 1



Så härligt. Äntligen hände saker som borde hänt för länge sedan. Bankernas oetiska verksamhet stoppades och vi fick bort de största ekonomiska klyftorna. Efter tre års anställning på Landsledningen var det dags för nya spännande arbetsuppgifter. Min envetna strävan efter att få arbeta med omstruktureringen av företag gav till slut utdelning – en plats för mig projektet. Glad och stolt bytte jag till nyhetskanalen igen. Intervjuerna följde på varandra, många fick komma till tals – företagsledare, representanter från Landsledningen, bankerna, FN och folk på gatan. Åsikterna var delade men de flesta upplevde nyheterna som positiva och spännande men det fanns också en del som oroade sig för vad som skulle hända. Skillnaderna mellan rika och fattiga krympte i ett slag – de rikas förmögenheter var borta. En bild visade Karlsborgs västra industriområde där många var samlade och diskussioner pågick för fullt.

Mitt kontor på Landsledningen var litet men trivsamt, knappt tio kvadratmeter. Slutvärnets tjocka väggar på Karlsborgs Fästning gjorde att rum som mitt – med bara ett fönster – blev ganska mörkt. Där fanns inte plats för mer än ett skrivbord, en besöksstol och ett litet meditationsbord men jag trivdes trots allt ganska bra. Morgonen var varm så jag öppnade fönstret, stannade till vid spegeln och tog av min korta, vita dräktjacka som inte behövdes i värmen. Jag rättade till kjolen som alltid korvade sig över låren. Korallfärgat läppstift fick det bli idag för att matcha sidenlinnet och hårbandet i hästsvansen. Nöjd och med mycket positiv energi, var jag klar för att ta tag i dagens arbete.
I så många år hade jag väntat på denna dag. Bankerna borta, förmögenheterna utjämnade och alla fick en ny start. Jag var helt övertygad om att det enda möjliga sättet att ordna en bra framtid var, att makten gick till dem som hade rätt, inte tvärtom - att de som hade makt, ansåg sig ha rätt. Problemet var att detta borde gjorts för länge sen. Varför tog allt så lång tid? Så mycket lidande i alla år till ingen nytta. FN:s plan borde genomförts redan för hundra år sedan, så människorna redan då skulle fått möjlighet att skapa sig liv som de ville ha och som innebar att de fick möjlighet att påverka sin situation. Fram tills nu var de flesta ”slavar” under dem som hade makt tack vare sina pengar eller sin ställning men från och med idag var det slut på slaveriet. Äntligen. Första juni 2124 – en stor dag.   

Jag läste i kalendern, mötet började inte förrän tio, det fanns tid att uppdatera sig om läget och jag passade på njuta en gång till av det som fanns att läsa på vår sajt.
”En av anledningarna till FN:s övertagande av företag är att förhindra överproduktion och att kapital överförs till ägare, styrelser och företagsledare i företag utan att vara en ersättning för rent produktivt arbete. Alla ska bidra handgripligt direkt i produktionen. Den andra anledningen till FN:s övertagande är att få till stånd en produktion som inte är till för att skapa vinster åt ett fåtal personer utan för att världens företag ska tillverka och leverera så mycket som invånarna behöver. På så sätt stoppas all överproduktion som utarmar jordens resurser. Efterfrågan ska styra produktionen, inte vinstkrav från ägare eller styrelser. FN arbetar också med målet att möjliggöra kortare arbetstider och ge förutsättningar för anställda i företag att få en mer jämn fördelning av sin tid mellan arbete, fritid, utbildning och utveckling.”
På vägen till mötet stannade jag till vid en ny tavla som satts upp utanför plenisalen, den visade på ett överskådligt sätt hur Sverige leddes numera.
Över de informativa bilderna fanns en inledande text: ”Varje ledamot i landets ledningar ska uppfylla FN:s krav på Visdomsdiplom och ska ha god kunskap och erfarenhet inom ett av följande områden – kultur, holistik, ekonomi och företagsledning, gaiafilosofi, naturmedicin, sjukvård, pedagogik, lantbruksvetenskap, ingenjörsvetenskap, naturvetenskap, kostvetenskap, datorvetenskap, humaniora, historia, teknik, religionsvetenskap eller miljövetenskap.
Landsledningen består av arton fasta ledamöter och tre som kan kallas in vid behov.
Samhälls- och Landskapsledningarna har nio ledamöter och därutöver en ledamot från Landsledningen.
Ordförande för varje grupp är alltid FN:s representant, en kvinna.
I varje ledningsgrupp ingår dessutom en representant för folket, en för FN och en för polisen.
Varje grupp skall ha detta minsta möjliga antal deltagare för att alla resurser ska användas effektivt. Jämn könsfördelning gäller i alla grupper – lika antal kvinnor som män – vid ojämnt antal innehas den extra platsen av en kvinna.”

Fem minuter innan mötet var de flesta på plats i ”Grönköping” - ett stort, ljust sammanträdesrum. Några satt redan runt det stora furubordet, med anteckningsskärmarna framför sig. Min chef, Janita, lika tjusigt klädd som vanligt, i en ljusgrå, välsittande dräkt, var djup inbegripen i ett lågmält samtal med en äldre, vithårig man som jag inte sett förut. Efter ytterligare ett par minuter var vi fulltaliga. Janita ställde sig vid den digitala white boarden.


Vad händer Sommaren 2124 - del 1

Romanen publiceras nu är kapitel för kapitel - Håll till godo!

Tomis kapitel 1

Att vakna till en välbalanserad, stillsam morgonmusik ger en bra start men den första juni 2124 hjälpte inget, varken musik eller något annat, Landsledningens och Högsta domstolens ställningstagande låg fast.

Jag vaknade, intet ont anande, av ”Wake up”, en av mina favoritlåtar, vars toner fyllde rummen. Ingen annan låt väckte mig på ett så bra sätt som just den. Trots att jag var trött och nyvaken gick det inte att hålla tillbaka min skrovliga morgonbasrösts, lätt falska, gnolande. Basrösten var resultatet av gårdagens roliga träff med kompisarna. Som en variation på våra veckoträffar hade Jocke ordnat en tävling – ”Tuffaste mannen i stan”. Vi delas in i lag om tre och fick välja tre utmaningar från en lista på femtio. Jag valde att, bada i fontänen, dricka öl ur en stövel och att doppa mig i sjön trots att det bara var tretton grader. De andra i mitt lag lyckades bra – vi kom tvåa. Så roligt hade vi aldrig haft tidigare på våra herrmiddagar. Efteråt var det ingen hejd på vår machokänsla, vi klarade våra utmaningar, i och för sig mer eller mindre bra, men kul var det, med många skratt. Allt filmades och kvällen avslutades med filmvisning som genererade ännu mer skratt. Huvudet kändes väl tungt efter för många öl.
Igår bestämde vi att det skulle bli en tradition för i dagens samhälle är det inte många tillfällen där vi män hamnar i manliga utmaningar. Jag är helt övertygad om att vi behöver dem, att de verkligen gör oss gott, det är inte bara kul.
Melodin var riktigt gammal, från 2010 men den stod sig fortfarande. Jag log, livet var bra, trots att träningsvärken i armarna var tuff.
– Ljus, befallde jag motvilligt från sängen och de mörka fönsterskydden gled ljudlöst in i väggen.
Hemma hos mig ville jag må bra, allt i mitt hem skulle ha hög kvalitet. Mitt motto var att varje gång jag använde något skulle jag njuta. Fönsterskydden var definitivt av högsta kvalitet - helt klart njutbara. Ljuset och värmen av solen strömmade in genom panoramafönstren vars höjd gjorde att man kunde se både vatten och himmel. När rummet ljusnade skiftade tapeternas färg, från den indigoblå nattfärgen till dagsommartapeten, gul med stänk av vitt och orange. Värmen var en aning för hög. Jag sträckte mig mot nattduksbordet och sänkte sängklädernas temperatur, det var lika bra att vänja sig vid den kyligare luften ute i rummet.
Fördelen med att vara morgonpigg var att jag kunde unna mig att ligga kvar en stund men klockan tickade obevekligt på och till slut var det bara att ge upp. Med en suck, vek jag undan täcket, steg upp och gick fram till fönsterväggen. Inte ett moln, inte en vindpust - härligt. Högtrycket låg fast över Sverige. Jag knuffade till två av prismorna i fönstren för att få dem att kasta glittrande stänk av regnbågens färger runt omkring på väggarna och satte mig på sängkanten igen. Ljuset från prismorna flög lekfullt flög runt över väggarna som färgglada fjärilar.
Varje morgon tog jag mig tid att blunda och affirmera en stund innan grubblerierna om allt som skulle göras på jobbet satte igång. Som ägare av Abas Data blev arbetstiden lång, firman slukade för mycket tid och energi men jag kunde inte ha ett roligare jobb. På sängkanten framkallade jag känslan av en bra dag, intressanta möten, skratt och till sist lyxade jag till med en överraskning. Jag blundade, hjärnan och sinnena skapade så småningom bilderna, samtidigt som jag försökte koncentrera mig till hundra procent. Som vanligt var det inte lätt men det gick hyfsat. Ingen kunde i alla fall anklaga mig för att jag inte försökte framkalla en bra dag.
Jag steg upp, duschade och tog på mig den blå kostymen med tillhörande blå-prickig skjorta, specialgjord för varma dagar, en perfekt design som alltid svalkade oavsett temperatur. Visserligen var jag tveksam till prickarna men strunt samma. Spegeln visade att inställningsmekanismen var klar – kläderna satt bra. Lite kreativt hårrufs. Jag stannade till och gick närmare spegeln. Grå hårstrån? Nej. Inget grått. Jag andades ut – skönt – det var för tidigt att bli gråhårig. Jag var inte ens fyrtio.

Inte sällan längtade jag efter att ha en varm och glad kvinna i huset. Allt var klart för att ta emot henne, både jag och huset. Förra året ordnade pappa en helrenovering och nykänslan fanns fortfarande kvar, tack vare doften av nytt. Det är bra att ha en byggmästare i familjen. I köket, vars glasvägg vette mot sjösidan, trivdes jag bäst och jag visste att en kvinna skulle gilla det också. Ett mer välutrustat och trivsamt kök fanns inte. Trots det la jag inte mycket tid på matlagning. Singellivet gjorde att jag mest åt ute. Hur kul är det att laga mat till en? Melankolin slog till men jag sköt bort den. Inget var hugget i sten. Vem vet? Framtiden fanns där ute, vad som helst kunde hända. Nej, idag skulle jag ta mig i kragen och se till att hjälpa universum på traven. Högtalarna i köket spelade en av de andra låtarna i morgonmusiken, ”Sunshine”, en låt jag själv gjort för några år sedan, en lugn, instrumental melodi med saxofon. Den enda låt jag fått till så det låtit hyfsat. Lite stolt kände jag mig och den var perfekt att dansa en romantisk foxtrot till.
– Nyheter, sa jag för att bryta tankarna och skärmen i bordet växlade till nyhetskanalen.

När jag visslar vet alla som känner mig, att jag är på gott humör. Jag visslade förnöjsamt på några av mina ännu inte komponerade låtar och tog frukostbrickan som stod på sin plats i ytterväggens inbyggda mathiss – leverantören skötte sig perfekt. En skål med årets första jordgubbar väckte njutningslusten och i väntan på nyheterna lekte jag med tapetväljaren. Svart? Nej, för mörkt. Guld? Nej, ingen konungagrav. Valet föll på en röd- och blårandig tapet med riktigt smala ränder. Kaffet var perfekt, starkt, lagom varmt och dinkelbrödet alldeles nybakat. Livet var bra. Nyheterna var på gång men det fanns tid för en snabb koll av meddelanden och nyhetssidorna. Allt verkade lugnt, inga stora händelser i natt men denna morgon väntade jag på att domen i bankmålet skulle tillkännages. Jag var nästan säker på att de skulle bli en fällande dom men pappa trodde bankerna skulle klara sig. Jag vinklade en del av bordsskivan och lutade mig tillbaka.

En kvinna dök upp i bild. ”Idag meddelar Högsta Domstolen en fällande dom för Sveriges banker”. Jag log. Jag hade rätt, som väntat. Detta skulle bli intressant. ”Rättegången mot Sveriges banker som har pågått ända sedan i januari är nu avslutad. Domen meddelar civilt bedrägeri och överträdelse av banklagen eftersom bankerna agerat som mellanhand genom att sälja avtal om skulder som obligationer, värdepapper och inteckningar - säkerheter utan värde och utan bakomliggande tillgångar. Domen kommer att få stora effekter på hela samhället. Högsta domstolen har genom målet även fått se över sin egen verksamhet. Domstolarnas roll att tjäna folket, vara opartiska och leverera praktisk rättvisa har aktualiserats i målet.” En stolt åklagare fick ordet. ”Bankers verksamhet har alldeles för länge rättfärdigat brottsliga affärer.  Alla ”banksters” har äntligen fått släppa repet i dragkampen, de sitter där nu, på sina ändalykter och skäms, hoppas jag, för både sin olagliga verksamhet och för sina försök att få till att deras vittnen skulle slippa att avlägga ed.” Han skrattade rått. ”Sverige har äntligen fått stopp på bankerna – det största, organiserade brottssyndikatet i Sverige.”

Banker har aldrig varit mina favoriter, det kändes bra med den fällande domen. Jag sträckte på mig och fokuserade på kvinnan som fortsatte sin rapport. ”Bankerna kommer att återgå till sina ursprungliga verksamheter det vill säga förvara och överföra pengar, förmedla lån och valutaväxling. Alla befintliga lån övergår till Landsledningen för vidare hantering utan affärsmässig spekulation. Domen får också till följd att räntan sätts till noll.”
Bankerna skulle helt klart få göra sig av med folk. Hur många anställda krävde den ynkans verksamheten? Nyheterna var de intressantaste jag hört på många år. Mycket skulle ändras insåg jag. Väldigt mycket, nästan hela den finansiella världen skulle stöpas om.
”Domen berör också börsen och all handel med värdepapper har upphört idag. De värdepapper som finns registrerade har övertagits av Landsledningen med ersättning motsvarande anskaffningsvärde.” Kaffet for ner genom fel strupe och hostattacken lät inte vänta på sig. Vad i helvete!  ”I natt har också en förmögenhetsöverföring skett. De svenskar som har ett eller flera bankkonton med ett sammanlagt saldo på mer än fyra miljoner kronor har obligatoriskt bidragit med resten av sitt kapital till välgörande ändamål.”
Ångesten grävde sig upp genom kroppen. Hade de tagit både aktierna och pengarna? Bara fyra miljoner kvar? Det var inte lite pengar som försvunnit i så fall. Jag sköt tankarna åt sidan och koncentrerade mig på att lyssna på varje ord hon sa. ”Pengarna finns i Landsledningens förvar och ska användas till att stötta Tchad i Afrika. Varje industriland har fått ett speciellt utvecklingsland att stödja för att skapa en direkt respons på landets hjälpinsatser.”
Om någon sett mig skulle de sett en man stel som en staty, blek och spyfärdig med ögon fastklistrade vid en kort sekvens av bilder från Börshuset. Visst hade jag anat att bankerna skulle falla och att det kunde drabba mig men att mina pengar skulle försvinna, det hade jag definitivt inte räknat med. Jag vandrade rolöst runt i köket, samtidigt som jag tog djupa andetag. Illamåendet lättade. Insikten gjorde ont. Över nio miljoner borta. Jag stirrade på människan som inte verkade fatta vilka enorma nyheter hon levererade till sina lyssnare.
”Sverige bistår FN i arbetet med att skapa lika levnadsvillkor för alla människor i hela världen. En ledningsgrupp i Sverige kommer att ansvara för uppbyggnaden av Tchad och FN har tillsammans med Landsledningen utsett ledamöter till gruppen.” Kvinnan gick vidare till nästa nyhet.
”Som ett led i den fällande domen har Landsledningen beslutat att regler för framtida skapande av förmögenheter stramas åt. Från och med idag gäller därför att möjligheten till utdelning och finansiella förmåner till företagsledare tas bort, liksom bonus till styrelseledamöter och företagsledare.”
Nej, nu jävlar. Skulle det aldrig ta slut? Allt som jag slitit för i alla år, skulle det bara vara borta? Jag stirrade men såg ingenting. Ilskan kokade i mig och det var inte lätt att hålla sig lugn.
Kärringen fortsatte. ”Landsledningen intensifierar nu sitt arbete med slutförandet av övertagande av de privata företag som finns kvar, det gäller de sista verksamheterna som ägs av privatpersoner inom restaurang-, byggnads- och it-sektorn. Målet är att samtliga landets företag ska ägas av Landsledningen innan årets slut. Efter det kan produktionen i landet slutligen regleras helt i nivå med efterfrågan.”

Mitt liv tvärvände på några minuter, hur skulle jag hantera alla dessa helt nya förutsättningar. Det var inga små förändringar. Tankarna for omkring utan struktur. Huset? Företaget? Jobbet? Amorteringarna? Jag stönade. Var det första april? Ett hopp kom tillbaka bråkdelen av en sekund. Nej, det var första juni. Ingen drev med mig. Jag försökte fokusera och gav mig en örfil.
– Skärp dig nu, befallde jag mig obönhörligt.
Nu gällde det att vara smart. Jag lyfte upp brickan men pappas anrop stoppade mig i rörelsen.
– Har du hört nyheterna? pep han. Ögonen var stora, som mörka klot i hans bleka ansikte.
– Jag hörde precis. Har du hunnit kolla hur det ser ut?
– Det ser för jävligt ut, sa han. Allt är borta. Aktierna kan man inte se. Sidan är spärrad. Han satte händerna för ansiktet. Det är för jävligt, morrade han dovt innanför handflatorna innan han stirrade på mig igen.
– Det är helt klart för jävligt men vi är ju av med bankerna i alla fall, alltid något, sa jag och försökte låta hurtig men gav upp, vem inbillade jag mig att jag skulle kunna lura? Vi får skärpa oss och göra rätt nu.
Pappa såg riktigt otäck ut.
- Hur är det, pappa? Han rörde sig inte. Hallå! Inget hände. Pappa, röt jag.  
– Ja, svarade han apatiskt och var kontaktbar igen. Vad är det? undrade han sakta, som i trans.
– Försök samla dig. Vi reder ut det här. Jag åker till jobbet nu med en gång och hör av mig när jag är framme så kan vi prata mer? Jag försökte låta lugn igen.
Han tittade på mig med sina tomma ögon, otäckt blek.
– Är du okej? Vill du att jag kommer över? Hans askgrå kinder kändes inte bra.
– Det är okej, avslutade han och log ett stelt leende. Bilden försvann.
Pappa var en pigg sextiotreåring med två egna företag, Carlsborgs Bygg som han startade när han var trettiosex och Stenstorps Bygg som bildades sex år senare. I Stenstorp fanns arton anställda och i Karlsborg trettiosex. Bolagen var hans stolthet och han älskade när han fick chansen att prata om sin verksamhet. I sin ungdom arbetade han som lärling på byggen och med sitt klara mål i sikte kämpade han ihärdigt i många år, innan han till slut uppfyllde drömmen om ett eget byggföretag. Årens sparade kapital och hans stora erfarenhet, räckte för att snabbt komma igång. Framgången förvånande säkert många eftersom hans utseende talade emot honom, kort och spenslig med en ljus, pipig röst. Dessutom pratade han ofta alldeles för fort, med alldeles för många ord. Många tyckte det var svårt att höra vad han sa och i början hade han ibland svårt att bli tagen på allvar. Tydligen berodde hans snabba tal på ett trauma från ett tidigare liv då han var i kloster och var förbjuden att prata.  


Jag satte tillbaka den tomma frukostbrickan i mathissen och skickade ner den. Några snabba tryck på handledsdatorn för att registrera att jag skulle åka med Aerobusen hann jag med i farten. Idag var inte rätt dag att missa den. Skorna kärvade som vanligt eftersom de var utslitna. Jag glömde alltid att köpa nya. Formanpassningen ville inte slutföras, efter många irriterade försök med knapparna fungerade den till slut. Jag gick ut och reglade dörren med ordet ”Lås”. 

onsdag 6 september 2017

En intervju med Fru Andersson

Har du något konstigt du alltid behöver göra?
Nej. Jo, kanske fika.

Har du något smeknamn?
Idag blir det oftast Fru Andersson, när jag var liten kallade pappa mig för Larsson (efter "Herr Larsson har inget körkort"-sketchen).

Några måsten?
Absolut inte. Jo, förresten - det är det här med fikat, med kanske wienerbröd eller en hembakt bulle och en liten småkaka.

Några lyxvanor?
Att köra en fin bil, min egen fina bil. Just nu är jag i mellanläge när min BMW gick sönder men snart är jag tillbaka med en njutarbil. Att skriva på min Mac. Att njuta. Att alltid köpa saker som jag kommer att njuta av annars får det vara. Att ha lyxen att bo med denna balkong i våningen.


Skrivstund på balkongen
Vad stör du dig på hos andra?
Hyckleri - när folk säger en sak men tänker eller gör på ett helt annat sätt, det känns falskt och är inte okej. Människor som bara pratar om sig själva, vad de gör och vad de vet. Jag hade en sådan karaktär i boken Sommaren 2124, en som skulle säga jag eller mig i varje mening. Jag skrattade högt när jag kämpade med att få in alla jag och mig. Vilken hemskt människa det blev tänkte jag.

Har du något som du ofta säger åt andra att göra men inte gör det själv?
Jag har insett att vissa saker ska man inte säga åt andra men det som ganska ofta kommer i tanken att råda andra, som trasslar till livet för sig, är att försöka släppa taget om grubblerier, att tiden är den bästa faktorn för att komma vidare - att bli fri. Jag blir allt bättre på det själv men vissa saker är svårare än andra att släppa. Jag brukar bryta grubblandet med att skriva ett blogginlägg för att dela med mig av den inre resan. Kanske hjälper det någon.

En plats i världen du besökt som du aldrig vill återvända till?
Jag vill inte döma ut något - alla och allt bör få en andra chans. När jag tänker efter kan det dock vara Grebbestad, en plats det går troll i. Jag har nog bara hamnat i ledsamheter där.

Vad sa du senast?
"Hej!" till kontorsgrannen.

Hur såg ditt liv ut för tio år sedan?
Jag renoverade i huset inomhus. 

Hallen innan målning och tapetsering
Hallen målad och tapetserad










Jag var med på bokmässan i Göteborg med mina då skrivna böcker -
Fru Anderssons tankeväckarböcker.
Jag reste till USA och firade min femtioårsdag tillsammans
med mina barn. Här utanför Hotell Beverly Hills i Los Angeles.


Var växte dina föräldrar upp?
Min far växte upp i Stenstorp mellan Falköping och Skövde i en familj med fem syskon, hans pappa dog, bara 40 år gammal. Min mor växte upp i Falekvarna utanför Falköping, de var också fem syskon.

söndag 12 mars 2017

Föredraget i Göteborg idag

Föredrag i Göteborg

Än en gång fick jag möjligheten att berätta om framtiden och min bok Sommaren 2124. Det blev en väldigt bra dag
tillsammans med Stiftelsen Kosmos Varnhem.

Här en bild från den avslutande stunden med högläsning av avsnittet där Tomi kommer till jobbet den dag Landsledningen gett oss helt nya förutsättningar.

torsdag 13 oktober 2016

För att lösa problem krävs att vi utvecklas

Viktiga problem kan vi inte lösa, på samma nivå av personlig utveckling som vi var på, då de uppkom.

Jag ger här ett exempel. Jag har trampat i klaveret och uppträtt på ett omoget sätt, andra människor har blivit sårade. Jag tänker över det hela och förstår så småningom att agerandet var dumt. Till en början var jag omogen och ville inte se att jag agerade på fel sätt, efter reflektion och kanske med hjälp av en vän, kunde jag se mitt tvivelaktiga agerande och jag utvecklades. Först efter utveckling, kan vi gå vidare och reparera de skador vi orsakat.

Vi behöver alltså utvecklas och bli klokare människor för att förstå att vi har agerat på ett ovärdigt sätt. Om vi envist håller fast vid ageranden som undergräver vår möjlighet till lycka hindrar vi vår egen utveckling. Våra svårigheter kommer att finnas kvar, så länge vi inte utvecklas till visare människor.

Om vi själva inte kan hitta lösningen, kan vi ta hjälp. Rådfråga vänner, läsa böcker, skaffa oss information – på olika sätt – för att se nya sidor och möjligheter. Vi bör vara lyhörda och inte försvara eller rättfärdiga vårt gamla sätt att agera, utan vara öppna för förändring och nya sätt att agera. När vi förstår kan vi förändra oss.

Vi bör alltså lyssna, ta in information och utvärdera för att utveckla oss, hitta nya möjligheter och därmed lära oss mer. Om vi låtsas som vi inte ser, försvarar eller bortförklarar vårt beteende kommer vi att stå kvar och stampa i våra problem, utan utveckling.

Källa: Fru Anderssons små "frön"

fredag 19 augusti 2016

Vad män vill ha?

En man får en glimt av himlen i famnen på en mjuk, kärleksfull, vacker och lidelsefull kvinna.

En manlig man söker många gånger en vacker kvinna med snygga ben, vacker rumpa och välformad kropp. Värme, sympati, vänlighet och mjukhet är intressant. Klädsel, attityd och glättighet är vanliga önskemål. Olika män har olika smak vad gäller bröst, en del tycker om stora, en del små. Många ser gärna att hon har välvårdade händer och rent, mjukt hår.

Många män vill ofta hellre tillfredsställa sin kvinna, än tycka om och älska henne. Ett vanligt manligt behov är att sexuellt göra kvinnan tillags, vilket gör honom sårbar i sängen. En kvinna kan krossa den starkaste karl som ligger naken i hennes säng med några få kyliga ord.

En bra älskare visar inte upp sina konster, utan ger kvinnan vad hon vill ha. Han inser att det viktigaste är kärlek, verklig närhet och omsorg. Han har en strävan efter att ge kärlek och njutning åt sin partner.

Mannen vill ofta gärna ha någon form av motstånd så att han får jaga och lyckas fånga sitt byte. Detta rollspel har kvinnorna antagit och det fungerar fortfarande. Dessutom passar det våra manliga och kvinnliga drag, den aggressive, handlingskraftige mannen och den svagare mindre handlingskraftiga kvinnan. På senare tid har dock kvinnan blivit allt starkare och spelet är numera ofta bara en lek.

Många män vill ha sex fast det egentligen är ömhet och närhet de vill ha. Det är inte manligt att bedjande säga: Håll om mig! Det känns manligare att förföra och så får han ömheten och närheten på så sätt.

Kanske behöver kvinnor lära sig översätta mannens sexförhandling. Rakhet kan rekommenderas för männen, det är okej att vara skör och i behov av närhet. De flesta kvinnor tycker om när män säger att de behöver närhet och värme, det väcker den kvinnliga kvinnans moderliga hjärta.

Citat från boken ”Mäns hemliga önskningar om kärlek och sex” av Susan Carin Bakos” Män erkänner sällan ens för sig själva att de ogillar den makt kvinnor har över dem. De är ofta uppfostrade att behärska sina känslor men en intensiv åtrå, särskilt om den är uppblandad med passionerad kärlek, är kanske inte lätt att behärska. Kvinnor växte upp med myten om att bli bortförda av en prins och männen växte upp med bördan att de förväntades bli de som förde bort dem. Kvinnor kan vara svaga men männen ska förbli starka och behålla kontrollen för att fånga kvinnorna.”

Många manliga män har inte kvinnans uttrycksfullhet. Det är vanligt att de i historien inte fått tillåtelse att erkänna sina känslor, inte ens för sig själva. Många manliga män har därför inte lika lätt att känna igen sina känslor, sortera dem och beskriva dem. Att tala om känslor anses kvinnligt och män vill inte gärna uppfattas som kvinnliga.

Historien har format de manliga männen, pojkar skall inte vara känsliga. Många har därför inte vanan att tänka så. En modig man vågar dock prata om sina känslor.

Många män vill att kvinnor skall klä sig vackert och att de skall framhäva sina kvinnliga fördelar, så att männen kan njuta av dem med ögonen.

En del män inser inte att kvinnor också vill att män skall klä sig vackert och framhäva sina manliga fördelar såsom smala höfter, fin rumpa, hår på bröstet och breda axlar.  De män som bejakat sina kvinnliga egenskaper är duktigast på detta.

En del män har kläder som sitter illa och som inte framhäver deras vackra kroppar. Det finns män som har en del att jobba med här.

Om vi drabbats av lidande i livet och inte utvecklats av dessa, använder vi mest vår manliga sida. Det är vanligt att vi stänger av vissa känslor (den kvinnliga sidan) för att slippa lida mer.

Om vi stängt av våra känslor bör vi fundera över våra upplevelser, arbeta med att förstå dem, se vilka beslut vi tagit efter händelserna och hur vi nu istället bör leva i framtiden. Det är ett svårt arbete, men viktigt.

En vanlig orsak till att män är otrogna är ofta för att få sex, som de inte får hemma.

Det finns kvinnor som mest använder sina manliga egenskaper. Så det som sägs här om män kan även passa in på kvinnor som använder mycket av sin manliga sida.

Har jag en kvinna eller en man som har balans mellan kvinnliga och manliga egenskaper eller använder hon/han mestadels en sida? Försök se och förstå så blir samlivet lättare.


Källa: Fru Anderssons onämnbara.

Vad kvinnor vill ha?

En kvinnlig kvinna får en glimt av himlen i famnen på en varm, vacker, kärleksfull och trygg man.

De flesta kvinnliga kvinnor söker främst kärlek och trygghet. De tycker om mäns kroppar för att de står för tröst, makt och beskydd.

Många kvinnor söker en man med självförtroende, personlighet och som är positivt ovanlig. Han bör ha humor, självständighet, pålitlighet och förmåga till kärlek. Hjältemod, värme, intimitet och omtanke attraherar också.

En man är attraktiv för många om han kan tala om det mesta och har en trevlig röst. Framgång, hjärta, originalitet och djärvhet attraherar.

Många kvinnor vill ha en man som är längre än de själva, med en kropp som är i god form, men ingen muskelknutte. Välvårdade händer och fötter, hela kläder. En ren, fräsch och friskt doftande kropp är viktigt.

Medvetenhet om sin uppenbarelse och sensuell i sin framtoning är också ett plus. En man som har ”koll” attraherar många.

Många kvinnor gör sig vackra för att locka männen till kärlek. Observera inte för att locka till sex!

Kvinnan har en sorts makt eftersom mannen är i behov av henne för att ha samlag.
De flesta kvinnor vill först bli kära/ge-få kärlek, innan de vill ha sex. En kvinna kan bli sexuellt tillfredsställd utan kärlek men hon kan aldrig bli lycklig på detta sätt.

Kvinnan tänder på känslomässig, sensuell spänning i samvaron med mannen hon har varma känslor för. När det uppstår som en elektrisk laddning/spänning i samspelet med mannen kan förförelsen gå vidare.

Hennes lust sätter igång med hjälp av smek, kramar och kyssar. Börjar mannen i fel ände och tar kroppslig beröring innan laddningen/spänningen har uppkommit kan en motsatt effekt skapas och följden kan bli kyla och avtändning. Här är lyhördhet viktigt för att lyckas.

En vanlig anledning till att kvinnor är otrogna är på grund av att mannen inte ger dem den kärlek och den respekt de vill ha.

Det finns män som mest använder sina kvinnliga egenskaper. Så en del av det som sägs här om kvinnor kan även passa in på män som använder mycket av sina kvinnliga sidor.

Detta gör att det är intressant men svårt med mänskliga relationer. Har jag en kvinna eller en man som har balans mellan kvinnliga och manliga egenskaper eller använder hon/han mestadels en sida?

Det går att se ganska mycket om vi börjar tänka på detta vis. Hittar vi rätt, kommer det också att bli lättare att förstå vår partner. Det kommer också att bli lättare att ge vår partner vad hen behöver eller vill ha. Detta kräver dock ett genuint intresse för att hitta nyckeln till den goda relationen.

Källa: Fru Anderssons onämnbara.

lördag 13 augusti 2016

Det går inte att förändra livet

Insikter kommer fram då vi funderar på varför saker är som de är, till exempel varför vi, eller andra, agerar på ett visst sätt. Jaha! Är det så det är? Jaha! Nu förstår jag! Aha!

Åsikter är en helt annan sak, dem kan vi lätt skaffa oss. Det finns människor som har många åsikter och kunskaper, om politik, bilar, människor, mat, nöjen, vanor m.m. Det finns människor som har många åsikter men som inte har speciellt många insikter. Det är viktigt att komma till stillhet och reflektera över livet för att få insikter och bli klokare.

Insikter gör att vi förstår, på djupet, vad olika saker handlar om. De gör att vi inser vad vi själva tycker, vi förstår mer om oss själva och livet. Vi blir tryggare.

I varje bok finns ofta frön till en insikt men det räcker inte att läsa böcker, vi behöver arbeta praktiskt med det vi har läst om.

När vi har hittat tillräckligt många insikter blir vi klokare och visare. Vi blir också mer ödmjuka mot andra människor. Vi vet vem vi är och det räcker för oss. Vi har hittat oss själva. Vi blir trygga, vi får självförtroende, självkänsla och självrespekt.

När vi inte längre är i behov av andras åsikter inser vi, att våra egna insikter är det enda rätta för oss. Vi får dessutom lättare att förstå andra människor. Vi är många som inte vill drabbas av förändringar. Vi vill att det ska vara som det är nu, även om vi inte trivs i vår nuvarande situation. Allt känns bättre, än en ny okänd väg.

Förändring upplevs ofta som farligt. När vi förstår att vi är på ”fel” spår är det viktigt att inse att ju snabbare vi hittar rätt spår, desto bättre för oss själva. Ingen vill väl göra ”fel” hela livet. Om vi inte hittar rätt vägar kommer livet att fortsätta precis som det är nu, livet stagnerar. Att våga se över sitt liv och byta spår när det behövs är det bästa vi kan göra oss själva. Tänk på att förändring kommer genom att vi sätter stopp och tar en ny väg.

Om vi som behöver utvecklas vägrar att förändra oss kommer kriser i våra liv. Någon däruppe hjälper oss på vägen. Kriserna drabbar oss då det är hög tid för förändring. Om vi gör gott, ger de högre makterna oss också verktyg för att kunna slå in på den nya vägen. Vi får de utmaningar vi orkar ta.

Vi tror att vi har kontroll över vår nuvarande situation. Vi har lärt oss att hantera människor runt omkring oss. Vi vet hur vi ska tackla mamma, pappa och vår familj för att undvika alltför stora konflikter och kaos. Vi har hittat ett sätt att uppträda på arbetet, att vara tillsammans med bekanta och vänner för att umgänget ska löpa relativt smärtfritt.

Vi har anpassat oss för att kunna leva utan stora risker och konflikter men genom att anpassa oss, tappar vi till slut bort vetskapen om vem vi egentligen är. Vi anpassar oss ibland för mycket till hur vi lärt oss leva genom historiens erfarenheter. Vi har glömt hur vi är i grunden – goda och fina. Vi har glömt bort hur det är att leva livet fullt ut.

Vägen till att lära känna sig själv är ganska lång men inte längre än att alla kan nå fram. Ge det arbetet tid och ge er själva tid för eftertänksamhet.

Om vi bestämmer vi oss för att hitta och bejaka oss själva, så fixar vi det.

Många har hittat ”hem” och njuter av sina liv och det är bara att gratulera men för oss andra, vi som bara flyter med, dag för dag, är det viktigt att ta sig tid att fundera på livet. Det är lockande att göra alla annat som är "roligare" – jobba, renovera, shoppa, umgås med kompisar etc. Vi har dock alltid ett val. Ska vi välja att fortsätta precis som det är nu eller sätta stopp och fundera på våra liv?

Vi har alla rätt att göra våra val. Ingen annan kan utveckla oss än vi själva. Ju längre vi väntar innan vi börjar arbetet med att ta tag i våra liv, desto längre tid kommer vi att omedvetet vara vilsna och avstängda.

När vi hittar oss själva kommer vi också närmare godheten. Vi får en stabilare och tryggare grund att stå på. Vi vet vem vi är, vilka gränser som gäller för oss och vi får lättare att förhålla oss till andra människor. Vi kommer att lita på oss själva. Har vi nått dit, kommer vi heller inte att kunna ta ett steg tillbaka till ovissheten. Det är inte möjligt.

Alla har rätt till sina insikter, åsikter och sin egen utveckling.

Vi är på olika nivåer och vi mår bäst när vi umgås med dem på ungefär samma nivå.

Livet är till för att vi ska utvecklas. Ge er tid för egen utveckling, genom reflektion i frid och lugn.

Varför inte ta ett par dagar i frid och fundera, långt ifrån full aktivitet, jäkt och stress?

Källa: Fru Anderssons små "frön"

måndag 1 augusti 2016

Har allt gott och ont som händer oss en mening?

Händelser i våra relationer har större påverkan än vad vi kan tro.

Allt som händer – hur vi agerar och reagerar, vad vi säger och ordens påverkan, vem vi möter, när vi möts, var vi möts...

Allt är sammanflätat med andra människors levnadsöden. Vi hjälps alla åt att leda och utveckla varandra utan att vi alltid förstår det. Det en behöver gå igenom bidrag någon annan med.

Vi kanske frågar oss varför saker händer men det som sker har många gånger större betydelse än vad vi kan ana.

Det är bra att försöka ta saker med ro, allt har en mening och det är inte alltid vi förstår vilken. Kanske dröjer det många år innan vi förstår. Aha, det var därför!

Källa: Fru Anderssons små "frön"


Det gör jag sedan. Brukar du säga så?

Varje minut ändras vår möjliga framtid.

Vi agerar på olika sätt och vårt agerande ändrar hela tiden utgångsläget för framtiden. Idag har vi inte samma utgångsläge som vi hade igår – varje dag händer nya saker som skapar nya startpositioner.

Små val kan vara viktiga. Du kanske går åt höger istället för åt vänster på promenaden och träffar en ny människa som kommer att påverka ditt liv.

Hela tiden tar vi beslut, som förändrar vår framtid som inte är skriven än, den är påverkbar och föränderlig.

Det är i nuet som vi skapar våra möjligheter och eftersom nuet hela tiden fylls på, med nya nu, har vi alltid chansen att hitta nya utmaningar. Möjligheterna finns där hela tiden, i varje ny minut. Det är en gåva, att möjligheten, till ett härligare liv alltid finns där.

Det är vanligt att vi ofta säger att ”det ska jag göra sedan” men sedan, har ofta svårt att komma. Min rekommendation är att sluta säga sedan och istället planera, exakt när saker ska göras och att respektera planen.

Jag ger här några exempel.

Jag ska gå på danskurs i januari.
Jag ska börja läsa boken i morgon.
Jag ska klippa gräset i eftermiddag.
Jag ska tvätta bilen klockan tre.
Jag ska sluta äta kött den femte augusti.


Källa: Fru Anderssons små "frön"

söndag 31 juli 2016

När blev du sårad senast?

Photo by Ellyn Rivers
Om vi har ett gammalt, gammalt sår som uppkommit efter att något/någon gjort oss illa då vi var små, kommer det att finnas kvar och trassla till livet för oss. Inte bara en gång utan massor av gånger. När vi kommit till gång 27, kanske bägaren rinner över, vi ger upp och börjar gå i terapi.

Det är alltid det första såret som behöver hanteras inte de andra 26 som bara är en följd på samma tema.

creative commons: Cynergy



Om vi inte läker oss själva, vårt första sår, för vi vidare såret till våra barn, en förbannelse som går vidare i generation efter generation.

Om vi läker oss själva, läker det första såret, kommer det att sprida ringar på vattnet, både bakåt och framåt i tiden och föra med sig förlåtelse och befrielse både till våra barn och våra förfäder. Vi blir förebilder för våra barn som därmed också lär sig.

Vad var ditt första sår?
Vilka beslut tog du för att inte drabbas av eländet igen?

Ska du ta ett nytt beslut nu och komma ur knipan?


Källa: Fru Anderssons små "frön"







Vad är viktigt?

Vi är själva ansvariga för våra liv. Ingen annan kan skapa vår lycka och framgång. Ansvaret vilar helt på oss, på var och en.

Detta kan vara ett tungt ansvar att axla, så tungt att många avstår och låter dagarna passera som de är.

En del av oss är helt nöjda med sin situation och det är bara att gratulera dem. Vi andra som inte är riktigt tillfreds med vår situation och känner att vi då och då tappar kraft, vi har utmaningen att ta tag i våra brister. Om vi struntar i det kommer framtiden att bli precis som läget är i dag, just nu – det blir ingen stor förändring utan ett nytt agerande.

Om vi själva inte tar ansvar för våra liv, kommer annat indirekt eller direkt att styra oss och våra liv, på olika sätt. Andra människor och yttre händelser kommer att påverka vår situation - vi är då helt i händerna på andra.

Vi tar en stor risk om vi ”passar” och låter slumpen eller andra styra. Vi kanske stänger in vår egen vilja, våra drömmar, vår glädje och våra önskningar, så de till slut dör i det syrefattiga mörkret och bara lämnar rester av bitterhet kvar.

Vill du överlåta ansvaret för vårt liv, till andra? Är det att visa dig själv respekt?

Vi har alla rätt att göra vad vi vill med våra liv, vi har rätt att ge oss möjligheter att vara glada, tillfreds, nöjda och lyckliga. Genom att respektera oss själva får vi möjlighet att hitta frid och glädje i själ och hjärta.

Vad vill du helst av allt?


Källa: Fru Anderssons små "frön"

lördag 30 juli 2016

Beröring och känslor - hur viktigt är det?

Kroppslig beröring påverkar oss alla djupt. Barn som får beröring blir mer harmoniska än andra barn.

Det är lika viktigt att beröra som att bli berörd för att må bra. Om vi får för lite beröring som barn kan vi få psykiska skador som kan yttra sig i vår eget sätt att beröra och vårt sätt att visa och känna kärlek.

Många av oss är rädda för att ge av vår kärlek och för att ta emot kärlek. Vi bär den då inlåst inne i vårt hjärta så att den inte kommer till nytta varken för oss själva eller andra. Kanske låste vi om den redan som barn eller tonåringar i samband med en sorg eller besvikelse. Vi kan försöka minnas och bli medvetna om händelsen med vilka beslut vi tog för att inte drabbas igen.

Olyckliga kärleksrelationer blir ofta en stor psykisk påfrestning. Vi drabbas då av det, som vi vill skydda oss mot. Vi blir avvisade och sårade av dem vi tycker vi ger vår kärlek.

Om vi stänger in våra känslor, kommer något stort att fattas i våra liv. Det som saknas kommer att påverka oss på olika sätt till exempel genom sjukdomar, svårigheter, elände och olycklighet. Om vi stänger av våra känslor, kan vi inte leva till hundra procent och många blir omedvetet som instängda i en rustning. De lever men ändå inte.

Om vi låter känslorna få fritt utlopp kan vi leva helt i nuet och njuta av livet. Känslorna finns där oavsett om vi negligerar dem eller inte. Stänger vi av de jobbiga känslorna stängs också de lyckliga känslorna av, det är skönt att skratta och det är skönt att gråta.

Det är skönt att känna!


Källa: Fru Anderssons små "frön"